21 och man kan förstå att prästerna var tacksamma att slippa. ]\Ien först genom ett cirkulär till fångvårdsstyrelsen och samtliga Kungl. Maj :ls befallningshavande 1860 -— föranlett av en riksdagsskrivelse som i sin tur gick tillbaka på en motion i prästeståndet 1859 —befriades sockenprästerna från skyldigheten att över huvud taget åtfölja dödsfångar till avrättsplatsen. Skyldigheten hade en gång fastslagits i kungl. resolutionen på prästerskapets besvär 1723 — men då fanns inga fängelsepräster. Det blev nu istället dessas skyldighet att svara för både beredelsen och närvaron vid avrättsplatsen. Om avrättsplatserna, skarprättarna,® omständighetena kring exekutionerna föreligger ett rikligt material. Det består framför allt av serien Justitierevisionens besvärs- och ansökningshandlingar (här återfinns exempelvis rapporterna från Kungl. Majtts befallningshavande om verkställda exekutioner) samt av ett par serier i fångvårdsstyrelsens arkiv; där finnes innehållsrika serier av räkenskaper och fängelseprästernas s. k. religionsberättelser, allt i riksarkivet. Samtida tidningsreportage kompletterar bilden. Också skönlitteraturen kan ge sitt bidrag: Jag nämner blott Onkel Adams novell »En folkfest« från 1810-talets början.® Ett material, som också har åtskilligt att ge, är folkminnesuppteckningarna. Vad man ur sådant material kan få fram är i första hand vad gammalt folk på den muntliga traditionens väg fått veta om hur det gick till, eller förmenas ha gått till, vid avrättningar. Möjligen kan man därav också få någon uppfattning om folkopinionens syn på dödsstraffet — ett för frågan om dess plats i strafflagen ingalunda oväsentligt problem. Det spelade t. ex. en högst väsentlig roll när riksdagen 1868 avslog en motion om dödsstraffets avskaffande. Även skarprättarna har blivit föremål för litterära skildringar. I August Blanches novell »Ett barnsöl«, som ingår i »En prestmans anteckningar», är huvudpersonen skarprättare. Endast två moment i den spektakulära delen av dödsstraffrågan skall här beröras: allmänhetens skyldighet att medverka och de kvalificerade dödsstraffen. Bägge har, det förra sannolikt och den senare bevisligen, påverkat debatten om dödsstraffet under 1800-talet. »När den utsatte dagen infaller, föres fången till stället, där exekutionen skall gå för sig, med fångeskjuts», heter det hos Ehrenstråle 1759. »Skall exekutionen ske i Staden, uppbådas Militien, eller om ingen Garnison där är. Stadsvakten och Borgerskapet, att vara tillstädes vid exekutionen. Sammaledes sammankallas på landet, där den brottslige bör
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=