227 Lindhagen var övertygad om att detsamma sknlle inträffa i Sverige, riksdagen biföll Byströms motion. Han yrkade därför att riksdagen skulle anhålla hos Kungl. Maj :t att överväga dödsstraffets avskaffande och framlägga förslag för riksdagen av den innebörden. I kamrarna upprepades i princip förloppet vid motsvarande tillfällen 1893 och 1901: Första kammaren biföll utskottets utlåtande utan debatt, andra kammaren likaså men efter debatt.20 Fem talare uppträdde till förmån för motionen: motionären själv, frikyrkomannen H. Eriksson i Elgared, M. E. Nyström — 1901 års motionär i frågan — Lindhagen samt den kände Stockholmsläkaren Knut Kjellberg, en av kulturradikalismens främsta företrädare. Utöver Kjellbergs anförande tillförde dessa inlägg inte något nytt till vad som redan sagts. Det förtjänar dock noteras, att Byström, som i sin motion yttrat, att Olivecronas arbete givit »dödsstöten» åt dödsstraffet, nu måste medge att dennes inflytande varit större på 1860-talet än fyrtio år senare. I betraktande av vad som sedermera hänt på detta område och inte minst de tendenser som framträtt, senast i lagutskottets utlåtande, var Byströms pessimistiska bedömning helt visst befogad. Kjellbergs anförande är av intresse i första hand därför att han på väsentliga punkter anslöt sig till det synsätt som exempelvis Olof Kinberg var talesman för. om Kjellberg tillbakavisade avskräckningsteorin, likaså åsikten att samhället har rätt att taga sådana livstidsdömda förbrytares liv som är farliga för fångpersonalens säkerhet. Vore detta resonemang riktigt, då borde samhället förfara på samma sätt mot våldsamma sinnessjuka — men här ryggar man tillbaka. Sinnessjukdom kan yttra sig också i form av rubbningar på känslolivets område, rubbningar som dock är svårare att konstatera, helst om intelligensen synes orubbad. Allmänheten »bortser från vad vi läkare bruka kalla moralisk idioti, imbecillitet. och man tänker sig, att en person, som resonerar logiskt, som i vardagslivet uppträder förnuftigt, även måste vara psykiskt normal». Så länge allmänheten inte har fått sin uppmärksamhet riktad på känslolivets sjukliga rubbningar, så länge kommer också dödsstraffet att bibehållas både från avskräckningsteorins synpunkt och från synpunkten att samhället bör skydda sig mot dessa individer. Men Kjellbergs inlägg var värdefullt även av ett annat skäl. Han uttalade klart sin åsikt att dödsstraffet var uttryck för en instinktiv hämndkänsla, som var och en av oss är påverkad av, fastän vi inte alltid vill erkänna det. Självfallet menade han inte —vilket han längre fram under
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=