226 är sålunda anledning hoppas, att dödsstraffets användning lios oss skall kunna alltmer inskränkas.» Det utlåtande, som här i sina huvuddrag återgivits, karaktäriserades av en talare vid en senare riksdag såsom »cyniskt».!^ Klart är att den uppfattning som här kom till uttryck innebar den skarpast möjliga avvikelse från de strävanden som abolitionismen sedan länge gjort till sina och där termer som »humanitet» och »modern kulturstat» alltid utgjort honnörsord. Lindhagen anmärkte i en reservation att den mer än hundraåriga striden om dödsstraffet »knappast lämnat något spår efter sig i lagutskottets förevarande betänkande». Mot dess kärva åberopande av vad statens intressen krävde, hävdade han, att nyttan inte är ensam lag för samhällets makt över individens liv eller död. Dödsstraffet är något annat och mera än ett straff, »inför tagandet av en människas liv skall mänskoanden alltid ställa sig på ett särskilt sätt tveksam och dröjande.» I reservationen —till vilken dock endast två av utskottets liberala ledamöter anslöt sig. Byström och missionsförbundaren C. P. Jansson i Edsbäcken — framhöll Lindhagen att efter år 1900 utvecklingen »återfallit i den normala gången», i det att 5 dödsdomar avkunnats men ingen av dem blivit verkställd, ett bevis alltså, menade han, för att utskottets uppfattning om dödsstraffet såsom enda säkra värn mot svåra förbrytelser jävades av erfarenheten. »Redan det att i lagen behålla ett straff, som väl skall utdömas, men sedan nästan aldrig tillämpas, är lindrigast sagt en oegentlighet. Men detta innebär därtill ett erkännande att nämnda straff icke behöves för det antydda syftet.» Lindhagen är alltså av samma mening som Jakob Pettersson 1901: benådningsmaktens vidsträckta tillämpande är det främsta beviset för att dödsstraffet inte längre har någon funktion som avskräckningsmedel. Lindhagen hänvisade till utvecklingen i Norge, där dödsstraffet borttagits ur lagen 1902 sedan det dessförinnan inte verkställts på nära 25 år. Riksadvokaten B. Getz, denna lags främste tillskyndare, hade i en utredning framhållit att erfarenheten från olika länder hade visat att man inte behövde frukta att dödsstraffets avskaffande skulle bli till skada för rättssäkerheten. Samma erfarenhet skulle man komma att göra i Norge, hade Getz uttalat, och tillagt, att »en lag, som nu formligen utstryker dödsstraffet, inför i verkligheten intet nytt utan sanktionerar allenast den redan länge faktiskt bestående rättsordningen och bildar den naturliga avslutningen på ett prövande, vars gynnsamma utfall, såvitt man kan döma av statistiska data. synes icke kunna bestridas».!^ Ernst Tryggers uppfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=