225 vis för en ganska utbredd insikt, att detta straff fyller en plats i den bestående rättsordningen». Gent emot den ofta framförda meningen att staten icke äger någon makt över människans sinnliga tillvaro, eftersom denna icke är henne given av eller genom staten, påpekar utskottet att det numera tvärtom framhållits att staten bör äga all den rätt i förhållande till sina medlemmar som statsändamålet fordrar. »Detta ändamål påkallar ostridigt offer av människoliv för statens värnande mot yttre fiender; detsamma bör då vara förhållandet när det gäller avvärjande av angrepp mot den inre rättsordningen». Beviset för denna dödsstraffets rättmätighet ligger —• det har man »i senare tid börjat alltmer erkänna» — i det faktum att dödsstraffet är nödvändigt. »Intet straff kan kraftigare mana till respekt och eftertanke», heter det sålunda. Det undanröjer ett återfall i brott och innehåller »ett starkt avhållande moment för begående av lagöverträdelser». Fortfarande är det behövligt i vårt land som »ett sista medel att uppehålla rättens och statens auktoritet», en uppfattning som även »torde . . . uppbäras av ett allmänt medvetande, som understundom även kan påkalla dess tillämpande». I ett och annat fall kan det också karakteriseras som ett utövande av »samhällets nödvärnsrätt mot fortsatta farliga förbrytelser;» härpå har exempel förekommit även i senare tid —att fallet Nordlund åsyftas är uppenbart. Motionären hade bl. a. framfört det argumentet —sedan länge gångbart — att dödsstraffet omöjliggör den brottsliges förbättring. Det skälet väger lätt mot statsintresset, svarar utskottet; »Även om man utgår från att med avseende å de brottsliga viljor, på vilka utskottet här syftar, någon uppfostran, som kan återbörda den brottslige åt samhället, verkligen är möjlig, torde likväl statens plikt i sådant avseende icke gå längre, än som är förenligt med statens straffande verksamhet iiver huvud och med det för statsändamålet en gång nödvändigbefunna straffet.» Invändningen att justitiemord kan förekomma avvisas med hänvismed benådningsrätten ning till de många säkerhetsgarantier däremot i sista hand —som den svenska rättskipningen innehåller. Vad särskilt brottslingars sinnesbeskaffenhet beträffade, kunde utskottet frågan hänvisa till sitt utlåtande samma dag med anledning av Sixten Neiglicks om motion. Slutligen: brottsstatistiken för de senaste årtiondena visar att de grövsta brottens antal är i ständigt avtagande. Till yttermera visso har under de senaste tio åren endast tre avrättningar behövt äga rum. »Det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=