222 tiders obarnihärtigliet och oförstånd, då man anklagade och dömde nästan vad som helst som en andlig företeelse och inte alls tog hänsyn till att en illa fostrad kropp kunde utöva ett fördärvligt inflytande på de själsliga anlagen. Men man får nu inte gå för långt åt andra hållet. Det kan ligga något samwtsförlösande i de nya teorierna. det medgav Billing, men där finns samtidigt »något gruvligt samvets/ör.s7öfln(/e» och det måste man ta sig till vara för. Trygger tillstyrkte naturligtvis bifall till utskottsutlåtandet men han visade samtidigt att han i grund och botten var minst sagt ointresserad av motionen; i princip instämde han i Billings betänkligheter. Han beklagade att inte »vissa psykiatrici» — sannolikt åsvftade han främst Gadelius och Kinberg —varit närvarande och kunnat lyssna till dennes anförande; de hade sannerligen haft åtskilligt att lära. menade han. Trygger ville dock lugna Billing med att lagutskottet inte på något sätt tagit parti för »de överdrivna anspråk, som åtskilliga läkare framställa, när det gäller rättskipning i brottmål». Ltskottet hade ju särskilt betonat att läkarutlåtanden i dylika frågor skulle avgivas av medicinalstyrelsen, varvid inte blott rent psykiatriska synpunkter skulle göra sig gällande. För egen del, fortsatte han. skulle han aldrig ha framlagt en sådan motion som Neiglicks: »alla fall som äro av någon praktisk betydelse behandlas just på det sätt som motionären önskar.» A andra sidan: motionen föreligger och någon skada sker ju inte »i de få och sällsynta fall, där ett iakttagande av denna bestämmelse skulle vara onödigt». Det kan ju också lugna många som är bekymrade, när det gäller de svåraste straffen, att utredningen om den brottsliges skuld snarare är för fullständig än tvärtom. Den tredje och siste talaren var anatomiprofessorn Hj. Lindgren från Lund. I stort sett hade Billing rätt. medgav han, men skulden för de olyckliga tendenserna i tiden låg inte hos de fackutbildade psykiatrikerna utan hos mindre kunniga läkare men framför allt hos skönlitteraturen. I andra kammaren yttrade Bror Petrén, liberal och sedan några år assessor i Skånska hovrätten, att faran i verkligheten nog inte var så stor av att den åsyftade undersökningen inte var föreskriven; varje klok och försiktig domare samråder säkerligen med fängelseläkaren när det gäller de grövsta brotten och föranstaltar om medicinalstyrelsens utlåtande om ringaste tvivel föreligger om brottslingens tillräknelighet. Han delade dock motionärens uppfattning om det vore lämpligt med en obligatorisk undersökning i de fall denne angivit.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=