219 avgörande punkten, diskrepansen mellan strafflagens mekaniska prägel och den moderna psykiatriska forskningens rön om brottslingens person: Strafflagen fastslår endast brottet såsom en mot rättsordningen stridande handling och tar främst hänsyn till den rättsstridiga handlingens yttre effekt, framhåller Neiglick. Så snart denna konstaterats, återstår för domstolen att inrangera handlingen under riktig rubrik. Om inga sådana omständigheter föreligger som enligt lagen skall föranleda straffrihet eller straffminskning, »har den dömande myndigheten endast att mera eller mindre matematiskt gradera straffet med hänsyn till den föreliggande skulden». Däremot ger strafflagen inte rum för den modernare uppfattning som även »fordrar en ingående undersökning av den brottsliges personlighet, hans levnadsfiirhållanden och andliga livssfär för utrönande av brottslighetens orsaker och straffets fixerande i anslutning därtill». Lagens stadganden om .‘Straffrihet resp. straffminskning (5:5—6) inrymmer inte heller alla de psykiska moment .som är av väsentlig betydelse vid prövandet av brottsligheten. Brottsliga handlingar, som till det yttre och enligt de juridiska begreppen är likartade, torde många gånger föranleda till samma straff lingarna i verkligheten såsom brottsliga fenomen knappast kan jämfeiras nu'd varandra. »Tv den förbrytelse som begås av en psykiskt undermålig, ärftligt degenererad, i det sociala eländet fostrad person, är dock ick(' att jämställa med samma förbrytelse, begången av en i alla avseenden normalt rustad person, som ställts på den ljusare solsidan i livet.» trots att handNeiglick framhåller att gällande straffrätt ytterst vilar på principen om en fullt fri vilja såsom bestämmande för den brottsliga handlingen. Kriminalpsykologi och kriminalsociologi är främmande för denna rätt. Här är en reform nödvändig i samband med en kommande revision av strafflagen, understryker han. Men i avvaktan på denna bör åtminstone på en punkt ökade möjligheter skapas för dem som har att bestämma över brott.slingens ilde. juristerna och fängelseläkarna, att priiva brottslingens psykiska förutsättningar: de fall då en per.son dömts till livets förlust eller livstids straffarbete: »Det kan icke vara riktigt, att en person för begånget brott avhändes livet eller berövas sin fria tillvaro såsom samhällsmedlem för hela sin återstående levnad utan föregående undersökning av hans sinnesbeskaffenhet, medan möjlighet dock finnes, att han vid begåendet av den brottsliga handlingen, som avgör hans livsöde, icke varit tillräknelig.» Det får allt.^^å inte bero blott av de omständigheter som berörs i kungl. brevet 1826 eller av domarens
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=