218 träffade bl. a. ett myeket uppmärksammat fall. där en djupt degem*- rerad och intellektuellt oeh moraliskt defekt liustrumördare till följd av ren nonchalans två gånger dömdes till döden av underrätten, trots att HD efter första utslaget, som även stadfästs av hovrätten, återförvisat målet för nv undersökning med anledning av läkaruttalanden om förmodad sinnessjukdom. Först efter förnyad sinnesundersökning blev det klarlagt att mannen vid gärningens begående varit sinnessjuk oeh att han därför måste överföras till hospitalsvård. Kinberg fastslår att man på grund av oomtvistliga erfarenheter från såväl Sverige som andra länder vet att ett stort antal ovedersägligen sinnessjuka personer årligen dömes för brott, utan att deras sinnessjukdom uppmärksammas under rannsakningen.5 På en punkt var lagen och rättspsykiatrin naturligtvis ense: en sinnessjuk. som begått brott, skall icke straffas. Men de var oense om motiveringen. Kinberg uttryekte det så: enligt lagens åskådning bör den brottslige sinnessjuke icke straffas, eftersom han är utan skuld; den moderna rättspsykiatrin bestrider däremot skulden hos såväl sinnessjuka som icke-sinnessjuka. alldenstund alla mänskliga handlingar är lagbundna genom sina givna inre och yttre förutsättningar. Villkoret för samhällets rätt att straffa kan därför inte vara förefintligheten av skuld utan är liktydigt med dess rätt till självförsvar. Därmed bortfaller också den principiella skillnaden mellan behandlingen av sinnessjuka oeh iekesinnessjuka brottslingar kriminologin, fastslår Kinberg.*’ Konsekvenserna för dödsstraffets del av den psykiatriska forskningens rön hade påvisats långt före sekelskiftet. I andra kammaren hade C. F. Bergstedt berört frågan 1872. 1 en uppmärksammad artikelserie om dödsstraffet i Göteborgs eckoblad 1875 hade F. Vi . Wretlind från sina social-medicinska utgångspunkter bl. a. krävt, att domstolarna skulle vara skyldiga att infordra läkarutlåtande om en mördares eller dråpares sinnestillstånd vid gärningens begående. Oekså M. F. .\yström tangerade ju problemet i sin motion 1901.” Men först vid 1908 års riksdag, då faktaunderlaget betydligt vidgats, togs frågan upji till systematisk granskning. Motionär var borgmästaren Si.xten Xeiglick i Ihldevalla.^ 1 vad män motionen tillkommit i samarbete med Kinberg eller under påverkan av dennes forskningar är obekant; säkert är att den i sak på det närmaste överensstämde med hans intentioner. Xeiglick satte genast fingret på den en grundläggande sats inom den moderna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=