20 tokollen i juslitieärenden antecknat flera fall, där exekutionen av livdömda niäste uppskjutas i det längsta därför att vederbörande ej kunde rapporteras vara väl beredd^ Det mest extrema exemplet gäller en mördare vid namn Långlars Olof Hansson, som dömts till döden 1813. Hans metod var att under fängelseprästens besök i länshäktet i Falun helt enkelt moltiga. Prästen kom ingen vart med honom och måste till slut. med landshövdingens hjälp, rekvirera bistånd från inte mindre än tre ämbetsbröder. Det gick inte bättre för dem. Långlars syntes lida av en sjuklig oförmåga att öppna munnen. Men så inträffade en oväntad en bild av tidens fängelseförhållanden! — i samma rum som två andra brottslingar av mindre farlig sort. Vid ett tillfälle uppstod ett gräl mellan de tre om matransonerna och i ilskan över vad Långlars därvid hävde ur sig, anmälde honom de två andra för vaktbefälet. Saken inrapporterades via landshövdingen till Kungl. Maj :t, som under sådana förhållanden fann straffbalkens 3 kap. 4 § tillämplig. I början av 1845 såg sig Oscar I nödgad —det är för hans del det rätta ordet, såsom längre fram skall närmare belysas konseljen besluta att den redan på Karl XIV Johans tid fastställda dödsdomen skulle gå i verkställighet. Av prästens uppgifter återstod efter beredelsen den säkerligen tyngsta: att följa den dömde till avrättningsplatsen och där överantvarda honom till skarprättaren. Lindbloms kyrkohandbok ger här inga anvisningar, men både 1693 års handbok och Henschens skrift ger stärkande råd. Det är väl inte för djärvt att antaga att de länge använts i praktiken även efter 1811. Den gamla handboken innehöll t. o. m. en anvisning för hur prästen skulle bete sig om den dömde —»som undertiden sker» — in i det sista vidhåller, att han är oskyldig. Bland annat må det då förehållas honom, heter det, »att fastän han förmenar sig icke vara brottslig i denna sak, som han är dömd före, vet dock likväl Gud sak med honom». Den dömde skall därför överlämna sig i Guds händer, och låta honom göra med oss efter sin helga vilja. »Och var vi än voro utan skuld för människorna, så kunna vi aldrig så leva. att vi have synd för Gudi, där han må straffa oss före. var honom så täckes». Vid två tillfällen under 1800-talet tog prästeståndet upp frågan om sockenprästernas medverkan vid avrättningarna. På dess begäran biföll Kungl. Maj :t 1830 att prästen skulle befrias från att biträda vid ögonens förbindande på delinkventen. Motiveringen för beslutet var att sådant ej var föreskrivet i någon författning; det hade tydligen blivit ett bruk händelse. Långlars förvarades att 1
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=