217 frail 1826. som iiällde iivoii undor don nya strafflagon, roglorados närmaro hnr domstolarna sknllo gå till väga i dylika fall. Mon som också påpokats i dot fiirogåemdo. fanns inga bostämmolsor om hnr domstolon skulle förfara för att kunna fastslå, att psykisk abnormitet förelåg. Sadant ansågs kunna avgöras av det vanliga snnda förståndet — vilket i realiteten betydde att en domare kunde i vanlig ordning enligt lagens bud avkunna en dom över I'li brottsling, som i verkligheten varit otillräknelig vid gärningiais begående, men som domaren själv ansåg ha varit tillräknelig.^ l nder 1800-talet gjorde emellertid den psykiatriska forskningen utanför Sverige och i vårt eget land betvdande framsteg. Den ådagalade allt klarare att den fria vilja, som strafflagarna förutsatte hos brottslingar, i själva verket ofta var allvarligt hämmad. En förbrytare är tvärtom i många fall ett offer för drivkrafter som han inte själv kan behärska. Sammanhanget mellan sinnessjukdom och kriminalitet blev alltmer klarlagt. För den s. k. positiva skolan blev det vidare ett axiom att ju grövre ett brott är, dess mindn- är sannolikheten att förbrytaren är psykiskt normal.^ Det ligger utanför ramen för denna undersökning att närmare gå in på denna forskning. Vad .'^om är av intresse i vårt sammanhang är att den rättspsykiatriska forskningens resultat helt naturligt kom att i stigande grad påverka bedömningen av de förbrytare, som sakfällts för sådana brott, där påföljden var dödsstraff eller livstids straffarbete. Hos den stora allmänheten, hos läkare och naturligtvis även bland juristerna måste den frågan ofta ha ställts med anledning av en dödsdom; är det verkligen ordt'utligt utrett att gärningsmannen, då han begick sitt brott, var fullt tillräkmdig? Och omvänt: försöker inte psykiatrin på ett oacceptabelt vis fritaga den tilltalade från det straff som han rimligen bör få? Ar 1898 framlade Georg Schuldheis en undersökning med titeln »Om -sinne.ssjuka fångar i Sverige under åren 1865—1891». Han visade där att under denna 8()-årsperiod 1 702 psykiskt abnorma eller sinnessjuka personer blivit dilmda ntan att sakkunnigt utlåtande inhämtats samt att bevislig psykisk rubbning blivit av domstolen förbisedd i 69 d. v. s. i mer än två tredjt'delar av alla fall. Ytterligare belysning av problematiken gav Bror Gadelius i uppsatser i fackpressen. Schuldheis undersökning fullföljdes senar»' av Olof Kinberg i dennes gradualavhandling »Brottslighet och sinnessjukdom» (1908). Kinberg kunde konstatera att samma tendens kännetecknade tiden 1895—1906. Under den tiden in-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=