KAPITEL 14. DÖDSSTRAFFET INFÖR RIKSDAGEN 1908 HD dömde år 1907 enhälligt två tjugoåriga tyskar, Winter och Scholkemeyer, till döden för rån och dödlig misshandel. Lika enhälligt avstyrkte domstolen deras nådeansökan. Det var snubblande nära att straffet också blivit verkställt; att så inte skedde berodde uppenbarligen på Oscar II ;s död, som gjorde en sådan åtgärd inopportun. Frågan om dödsstraffets avskaffande hade emellertid med den nämnda benådningen blivit aktuell på nytt. Vid 1908 års riksdag gjordes återigen en framstöt i denna riktning. Men vid denna tidpunkt hade också ett annat problem kring dödsstraffet blivit alltmer uppmärksammat: i vilken utsträckning hade man under tidigare år tagit hänsyn till sinnessjukdom eller bristande tillräknelighet hos grova brottslingar? Aven den frågan föranledde en motion vid samma riksdag. För det följandt' är av vikt att erinra sig att andra kammaren sedan valen 1905 fått en markant vänsterinriktning: mot 99 högerrepresentanter stod 119 liberaler och socialdemokrater (106-f-15) ; övriga 12 utgjordes av vildar.i Bland de kulturradikala —liberaler likaväl som socialister — börde det till de grundläggande uppfattningarna att människan var en produkt av sin miljö och alltså kunde bli en lyckligare varelse om samhällsförhållandena förbättrades. Om exempelvis dödsstraffet avskaffades, och straffen över huvud taget mildrades, skulle möjligheterna ökas för att de sämst ställda skulle kunna anpassa sig i samhället. Styrkeförhållandena i riksdagen kom att bli av betydelse för genomförandet av detta program.2 Att personer, som begått dödsstraffbelagt brott men befanns vara sinnessjuka, inte kunde avrättas var, som tidigare nämnts stadgat redan i 1734 års lag. I 186 1 års strafflag fanns motsvarande bestämmelse rörande brottslingar som vid gärningens begående helt eller delvis saknat förståndets bruk (5 kap. 5—6 Flera exempel har ju också i det föregående givits på fall där dessa bestämmelser tillämpats. I ett kungl. brev
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=