215 alltjämt behövdes, ä andra sidan den iikade liberala tendens som riksdagsvalen 1899 dokumenterat.' Fiir flertalet svnes alltjämt tanken pä dödsstraffet såsom niidxändigt nr avskräekningssynpnnkt oeli som ett skydd f(»r samhället sjiilvt mot ofiirbätterliga farliga brott.slingar ha varit det ntslag-sgivande argumentet. Bostriimianismen oeh Panlnsordet om överheten som ieke bär svärdet fiirgäves lät väl fiirena sig med dessa argnnuMit. i oeh fiir sig begripligt idter erfarenheterna från föregående år. Även tai del libmaler hesiterade i detta läge infiir tanken att driva det abolitionistiska programmet alltfiir hårt. Zetterstrand bedömde sannolikt situatiomai rätt då han sade att Nvström väekt sin motion vid en olyeklig tidpunkt. Det har av det ftirt-gående framgått att dödsstraffets betydelse som avskräekningsm(‘dt'l bedömdes olika av debattörerna i kammaren. Straff('ts motståndare hänvisade, liksom Olivt'crona. till kriminalstatistikens vittnesbiird från länder, där död.sstrafft't inte längre ftirekom; från motsatt sida hävdades att sådan statistik inte- belvste alla rtdevanta faktorer i frågan. Det frikyrkliga Svenska Morgonbladet, självt motståndare till diidsstraffet. framluill att de under år 1900 begångna brotten, .som skakat hela samhället, dt' fvra dödsdomarna oeh de tre avrättningarna inti' vittnade till förmån fiir åsikten t)m diidsstrafh'ts avskräekande förmåga. Som ett avgiiramh' argument tillkom, menade tidningen, den godtycklighet som myndiglu'terna under åratal lagt i dagen. Under nära 10 års tid har 115 brottslingar diimts till diiden men blott 11 avrättats. Det ligger något fiir rättskänslan hiigst otillfredsställande i detta: »Huru vet mänsklig domare*, att just desst* 1 1 voro så mycket mer brottsliga än de 99, att de förre måste dödas, unde'r det de se'iiare få leva?» Den avskräekande verkan av diid.sstraffet skulle naturligtvis, resonerade tidningen, bli en helt annan oiii alla diidsdiimda avrättades men dit torde ingen vilja. Då alltså det iivervägande flertalet benådas, då »tänker naturligtvis var oeh <'n, .*;oni umgås nn'd brottsliga planer, om han därvid skulle känna någon fruktan fiir diid.sstraffet. att hans brott helt visst skall komma under .*iamma kati'gori som de nittionios oeh ieke under samma som de fjortons.» Tidningens slutsats b('träffand(' dödsstraffets avskräckande effekt blir därfiir densamma som Jakob Petterssons i andrakammardebatlen: »Del är alltså b e n å d n i n g s p r a x i s. som bryter udden av den skräck som diidsstrafh't skulle vara ägnat att ingiva.»'*’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=