214 tyckes alltmera genomtränga breda och djupa lager bland vårt folk, bringar det hoppet för en avsevärd framtid på skam.» Kyrkoherden Holmgrens anförande fann Waldenström knappast värt att bemöta utom på en punkt: hänvisningen till bibelordet »du skall icke dräpa.» Mose lag har så många bestämmelser om dödsstraff för varjebanda gärningar, att varje människa borde kunna inse, att det i budordet inte alls är tal om överhetens makt att upprätthålla rätt och rättfärdighet. Mera fog låg det då i motionärens uppfattning att om vi antagit den kristna läran, så måste vi också handla i överensstämmelse med den. Nu heter det emellertid i Nya testamentet att »överheten bär icke svärdet förgäves, uan hon är en Guds tjänare, en hämnare till straff för den. som illa gör.» Det ordet skall tolkas bokstavligt, sade Waldenström: »Jag vet mycket väl. att man velat fatta detta ord så, att svärdet där allenast står som symbol för straffmakt i allmänhet. Men detta är alls icke riktigt, ty det står där tillika som symbol för den gräns, intill vilken överhetens straffmakt kan sträcka sig. Den kristna läran, sedd från den heliga skrifts synpunkt, kan alltså ej heller anses lägga några direkta hinder i vägen för att tillämpa dödsstraff.» Vad som är orätt av den enskilde är ej utan vidare orätt av staten. Jesus har visserligen sagt till sina lärjungar att om någon slår dig på det högra kindbenet, skall du ock vända honom det andra till. Men »icke vill väl någon detta är en regel även för den borgerliga straffmakten och dess användning, så att den icke bör stå emot dem, som äro onda, utan låta dem utveckla sin ondska, till dess de inbördes göra ände på sig själva. Det är en väsentlig skillnad mellan sedeläran och den borgerliga straffrätten, det kan nu icke hjälpas.» Waldenström menade också att dödsstraffet verkligen har betydelse som avskräckningsmedel —väl inte för den som mördar i affekt, men säkerligen för den som med fullt uppsåt planlägger ett mord. Han höll inte med Jakob Pettersson om att straffets mål vore att bryta den brottsliga viljan; dess »egentliga och väsentliga mål är väl att göra det rätta gällande emot det orätta, sedermera må detta inverka brytande på den brottsliga viljan eller icke.» Den idealistiska filosofin gjorde sig åter gällande. Med 120 röster mot 61 biföll andra kammaren därefter utskottets förslag. Båda ståndpunkterna hade alltså ökat i röstetal i förhållande till 1893. Bakom siffrorna kan man möjligen utläsa å ena sidan uppfattningen att Nordlunds dåd utgjorde ett åskådligt belägg för att dödsstraffet med undantag av Leo Tolstoj — säga, att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=