212 att man i utskottet tagit hänsyn till att det finns fullständiga garantier för att ingen kan dömas och avrättas oskyldig. En annan liberal ledamot, den unge borgmästaren Jakob Pettersson i Södertälje, visade sig också i den föreliggande frågan ha en delvis annan uppfattning än andra inom partiet. Med tanke på att Jakob Pettersson längre fram skulle bli en av dödsstraffets banemän är det av särskilt intresse att se hur han såg på frågan när han första gången tog till orda i ämnet i riksdagen. Pettersson ville inte acceptera vare sig motionärens eller utskottets argument. Nyström hade »gått något för långt i sin ömhet om mördares liv» och utskottet hade bevisat för mycket: dess resonemang om statens rätt att tillämpa dödsstraffet på dem, »vilkas brottsliga vilja ej annorledes kan stävjas eller undanrödjas», innebär ju ett försvar för dess tillämpande på vilka oförbätterliga förbrytare som helst — ansåg Pettersson som Boströms åsikt i frågan. Etskottets tro på dödsstraffets avskräckande förmåga hade dessutom vederlagts av motionären liksom tidigare av Olivecrona. Härtill bidrog rådande benådningspraxis: Delsbomördarens benådning, exempelvis, borde rimligen ha utlöst den föreställningen hos grova brottslingar att föga risk förelåg för dem i en motsvarande situation. På en punkt ville Pettersson emellertid hålla med utskottet: när det gällde »svåra och oförbätterliga» förbrytare. I fråga om »tillfälliga» förbrytare skall straffet åsyfta att »rätta och förbättra den vilseledda viljan», men när det gäller till brottslingar födda och vaneförbrytare måste man handla på annat sätt, helst om någon förbättring av brottslingen ej är att vänta. I sådant fall måste statens reaktion gå ut på att oskadliggöra honom. Naturligtvis kan detta ske genom brottslingens inspärrande men mot »mördare med vilddjursnatur» är en sådan metod inte alltid tillräcklig: man måste använda även bojor och likartade säkerhetsmedel. Vilket är då barmhärtigast, frågade Pettensson: att hålla en sådan brottsling fängslad till händer och fötter för hela livet eller att på ett så smärtfritt sätt som möjligt beröva honom livet? Han vände sig mot Nyströms resonemang på denna punkt: »Jag vill gentemot motionären i detta fall framhålla, att man kan gå för långt i aktning för människoliv. Om en brottslings liv kan sägas innebära en ständig fara för hans medmänniskor och utgöra en verklig plåga för honom själv, då förefaller det mig vara en ren barmhärtighet att på ett så humant och smärtfritt sätt som möjligt avrätta honom. Grymheten i det nuvarande dödsstraffet hos oss be- »och det är väl ändå att gå något för långt», på detta modesta sätt samtidigt betygsatte
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=