210 lade in vid avgiirandet oni en människas liv eller död både i HD ocli i regeringen; ett nådeärende. »denna högsta och mest oåterkalleliga rättskipning». fiirvandlas därigenom till ett lotteri.i' Nyströms åberopande av den kristna läran fick stöd av den frisinnade David Holmgren, kyrkoherde i Värnhem. Holmgren anförde tre skäl för dödsstraffets avskaffande: bibelordet »du skall icke dräpa»; det allmänna rättsmedvetandet, som enligt hans mening gick i helt annan riktning än vad utskotU't ansåg. samt det förhållandet att staten, efter att under månader ha underkastat den brottslige undersökning, lugnt och kallt dömer honom att mista livet. Därigenom »legaliserar staten just genom lagen, varmed den skulle skydda människorna och befordra deras verkliga lycka, mordet och dråpet, och detta kan icke vara en kristen stat värdigt.» Också Karl Staaff, liberala samlingspartiets faktiske om ock inte formelle ledare, uppträdde till förmån för motionen. Kedan under l ppsala åren och senare hade han ju deklarerat sin ståndpunkt i frågan; nu fick han tillfälle att frandägga den för ett viktigare forum. Huvudargumentet för dödsstraffets avskaffande är inte av filosofisk och religiös art. sade Staaff. utan det faktum att en sådan, humanitärt motiverad, åtgärd inte utgiir någon fara för rättstillståndet och rättssäkerheten. Han kunde ha åberopat Olivecrona men föredrog tydligen denna gång att till läsning rekommendera Getz" utredning för den norska sirafflagskommissionen. en »lugn, saklig och opartisk undersökning». Nordlunds våldsdåd i Västeråsfängelset hade ofta åberopats som bevis för omöjligheten att på ett betryggande sätt förvara farliga hirbrytare. men Staaff hävdade att felet den gängen var att fängelseledningen åsidosatt gällande säkerhetsföreskrifter. Den tydligen ganska allmänt spridda åsikten att mängmördaren Nordlund var ett vilddjur som det redan av barmhärtighetsskäl varit nödvändigt att avliva debatten av Jakob Pettersson — kunde Staaff inte dela. I så fall borde man tillämpa samma princip pä sinnessjuka, som lika mycket är en plåga för sig själva och en stor fara för andra. Det skulle, tilläde han. »bliva en ytterst egendomlig princip, om man skulle tillämpa denna statens nödvärnsrätt och därigenom säga. att staten och hela samhället är inkompetent att hitta på något, som kan skvdda oss mot dejisa grova brottslingar, ty då skulle man principiellt tillämpa, så att säga. en skala, däruti man skulle av den farlighet, som brottslingt'ii miijligtvis kunde få. ifall han kunde bereda sig tillfälle att 1 2 ståndpunkten förfäktades, som strax skall visas, under
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=