209 I kamrarna där utskottsutlåtandet behandladt-s den 13 mars, upprepades förloppet från 1893. Första kammaren biföll utskottets utlåtande utan debatt, andra kammaren fattade samma beslut men först efter en debatt med flera vägande inlägg för och emot.-’ Den iideddes av Lindhagen. På nytt poängterade Lindhagen den förskjutning som efter hand hade inträtt i myndigheternas inställning till dödsstraffet. I början av dt'n nya strafflagens tid var åtskilliga av HD:s ledamöter principiella motståndare till detsamma, men der.-^son avrättades, blev läget ett annat. Om man bortser från Oliveerona. som av princip alltid reserverade sig mot dödsstraffets tillämpning, har HD vid flera tillfällen enhälligt avstyrkt nåd, nämligen just i de fall, där dödsstraffet också blivit verkställt; 1882 och 1893 hade dock ('tt justitieråd reserverat sig (Olivecrona resp. Carleson). Dessa fall var doek vida färre än antalet dödsdomar: i medeltal 3 per år under perioden 1865—99. Att 1 dödsdomar fälldes år 1900 var ej så anmärkningsvärt, fastmer att 3 verkställdes, \ordhinds avrättning fann Lindhagen i varje fall övert-nsstämma med fiiregående praxis, Sallroths och Nilssons var däremot klara avsteg därifrån, dessutom inkonsekventa med hän- .syn till Sara Lunds benådning. »Man säger nu. att herr Nyströms motion är sä särdeles inopportun. Jag har för min dtd en annan uppfattning. Då det. som här. synes vara fara för handen, att frågan skall rulla tillbaka ned i medeltiden, så att man skall få ett nytt 100-års sisyfusarbete fiir att få den upp igen, då tror jag, att ett modigt ord såsom motionärens kan vara ett hälsosamt giv akt i rätt tid.» Lindhagen hoppades att »åtminstone ett dussin ledamöter» skulle dela hans uppfattning om vikten av denna opinionsyttring. I själva verket instämde 25. alla med ett undantag tillhörande liberala samlingspartiet. 1 rikyrkorörelsen och nykterhetsrönJsen var väl representerade.’^ Nyström själv insåg att hans motion just nu inte seglade i medvind. .\r man övertygad om en sak till den grad att den blivit en samvetsfråga, får man dock inte rvgga tillbaka fiir att lägga fram den, framhöll han. 1 grund och botten är dödsstraffets avskaffande en kristlig fråga och han beklagade att utskottet, som nedlagt så stor möda pä sitt utlåtande, förbisett att han uppträtt som fiirsvarare av en helig sak. Särskilt beklagligt var att utskottet låtit avskräckningsteorin, sedan länge vederlagd både vetenskap och statistik, leva upp på nytt. likaså att det motiverat dödsstraffets bibehållande med att fängelserna inte var nog säkra. I likhet med Nils Linder 1893 pekade han på att rena tillfälligheter ofta spefrån 1872, då C. O. Anav
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=