208 anförde ingen motivering här; den kom, såsom strax skall nämnas, först under andrakammardebatten. Lindhagen däremot avgav en utförlig reservation och inledde därmed sin långa strid för dödsstraffets utplånande ur lagen. Grundmotivet i denna strid var hans allmänt humanitära inställning. Lindhagen erinrade om De Geers ord under överläggningarna inför antagandet av den nya strafflagen: genom alternativstadgandet i kap. 14 vore ett stort steg taget mot dödsstraffets avskaffande. »Det blev därefter benådningsrätten förbehållet att söka uppfostra den allmänna meningen till att en gång kunna taga steget fullt ut.» Lnder perioden 1865—99 hade också av 109 dödsdömda endast 11 blivit avrättade. Vad som hände under året 1900 innebar därför ett avsteg från den inslagna linjen. Den gamla uppfattningen att dödsstraffet om ock blott småningom, bör avskaffas, bygger naturligtvis inte på den orimliga förutsättningen att någon särskilt svår förbrytelse inte vidare skall inträffa; följaktligen får en upplyst allmän mening inte förlora sinnesnärvaron och släppa alla sina grundsatser endast därför att ett enastående undantagsfall som Nordlunds inträffar. Efter en redogörelse för fallen Sallroth, Lars Nilsson, Filip Nordlund och Sara Lund —- såsom revisionssekreterare hade han kunnat studera dem ingående —sammanfattade han innebörden av vad som skett. Avrättningarna av Sallroth och Nilsson betecknade han som en brytning med inledd praxis — exekutionen av Nordlund berörde han ej — och fann det inkonsekvent att de blev avrättade men att Sara Lund benådades: »Icke heller kan det enligt förut tillämpade principer anses från samhällets synpunkt ’oundgängligt’ att kräva en förvildad tjugoårig ynglings och en tilläventyrs mindre tillräknelig epileptikers blod. Bland sakkunnige är därför den meningen ganska allmän, att i avslagen å Sallroths och Nilssons nådeansökningar ligger en bestämd brytning med de grundsatser, som efter år 1864 gjort sig gällande i fråga om benådningsrättens utövning och därmed även i viss mån ett omintetgörande av de hittills vunna resultaten av strävandena på vägen mot dödsstraffets avskaffande. Huruvida nu detta betyder en varaktig omkastning i grundsatser eller blott innebär en tillfällig yttring av den allmänna misstämning som uppstod omedelbart efter Nordlunds blodsdåd, därom äro gissningarna ganska delade. I varje händelse ligger det enligt många sakkunnigas uppfattnning en uppenbar inkonsekvens i att låta Sallroth och Nilsson gå i döden men däremot benåda Sara Lund från det dödsstraff hon förskyllt för sin efter lång och mogen överläggning utförda mordgärning.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=