19 efter 1811 haft stort utbyte av att läsa de sannolikt mest ingående betraktelser över temat som finns på svenskt språk: amiralitetspredikanten Wilhelm Peter Henschens arbete »Anvisning till Döds-Fångars SjälaVård för unge och oerfarne Prästmän«, utgivet 1800. På närmare 150 sidor utvecklar författaren med utomordentlig omsorg, med mycken sakkunskap och med anförande av talrika exempel ur egen och andras erfarenhet hur man lämpligen borde gå till väga för att fä den livdömde därhän att prästen kunde lova honom Guds förlåtelse, sedan han efter den borgerliga lagens föreskrifter mist sitt liv. Syftet var att göra dödsfången botfärdig och ångerfull; han skulle inte minst tröstas vid tanken att han inte rycktes bort från detta livet obotfärdig och med gruvliga synder som alla andra utan tvärtom ovanligt väl beredd. Den dömde kan sedan föras ut till avrättningsplatsen viss att Gud redan har förlåtit honom. Han behöver inte frukta de eviga straffen. Den världsliga rättvisan måste ha sin gång, men i sitt inre kan den botfärdige, väl beredde dödsfången med lugn emotse exekutionen -— den hör ju egentligen endast det timliga till. Den dödsfånge däremot, som envist vägrar att erkänna sig botfärdig och ångerfull, honom kan kyrkan till sist bara överlämna åt Guds straffdom. Straffbalken måste självfallet räkna med även denna möjlighet och det fick ju inte bli så att en livdömd helt enkelt kunde slippa undan exekutionen genom att inte låta sig beredas. Därför stadgar också straffbalkens 3 kap. 4 § : »Ar fånge genstävig och hårdnackad och vill ej bereda sig till döden; gånge ändå domen till fullbordan.« Vilken vikt de världsliga myndigheterna fäste vid att den som skulle avrättas, först var väl beredd, skall belysas med ett par exempel. Matthias Calonius skall under sin tid som ledamot av högsta domstolen (1793— 1800) blivit bekymrad då en livdömd. som inlämnat nådeansökan, av fruktan för avslag blivit så förtvivlad att han inte ville låta trösta sig. Det såg inte ut som om han ville låta sig till döden bereda. Calonius kom då på den tanken att innan högsta domstolen ännu avgivit sitt yttrande över nådeansökan låta undersöka, vilken verkan det skulle ha på brottslingen om han fick veta att ansökan blivit avslagen. Det befanns att när brottslingen fått reda på — falskeligen — att allt hopp var ute, blev han undergiven och tillgänglig för religionens tröst. Calonius tvekade nu inte längre att avstyrka bifall till nådeansökningen. Den dömde var ju väl beredd.^ Från 1800-talets första del har jag vid genomgången av statsrådspro-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=