207 L nclerförstålt alltså: det svenska folket hade ännu ej kommit så långt i kultur att dödsstraffet kunde avskaffas. Nyligen inträffade politiska mord i utlandet — kejsarinnan Elisabeths av Österrike 1898, den italienske konungen h mbertos sommaren 1900 — hggfr bakom utskottets argument att det också kan visa sig nödvändigt att tillgripa dödsstraff mot medborgare från andra stater vilka tagit sig in i Sverige i vissa syften —utskottet talar uttryckligen om »de synnerligen upprörande brott som härröra av anarkistiska åskådningar eller eljest hava politisk grund och innebörd.» I likhet med lagutskottet 1893 avvisar 1901 års utskott argumentet att kriminalstatistiken ger belägg för att i länder där dödsstraffet upphävts dess avskaffande inte har någon menlig effekt för rättsordningen: »Även om någon avsevärd ökning av de förut med dödsstraff belagda brottens antal ej kommit till synes . . . kan därav ej dragas någon säker slutsats om ofarligheten för rättsordningen av dödsstraffets borttagande ur lagstiftningen. Förenämnda gynnsamma omständighet kan nämligen bero på helt andra faktorer än dem, som angå straffmedlens effektivitet.» Ett avgörande faktum för Sveriges del vore för övrigt att alternativstadgandet i strafflagen tillsammans med konungens benådningsrätt utgjorde en garanti för alt dödsstraffet ej verkställdes annat än i sällsynta undantagsfall. Slutligen: ett betvdelsefullt argument för dödsstraffets bibehållande för sådana sällsynta undantagsfall utgjorde de senaste erfarenheterna i Sverige liksom allmänna opinionens inställning, sådan utskottet uppfattade denna: »Utskottet vill även framhålla, hurusom erfarenheten i vårt land under senaste tiden ingalunda gått i riktning att ådagalägga dödsstraffets obehchlighet. Tvärtom har därigenom givits ett mycket kraftigt stöd åt den motsatta meningen, som också, såvitt utskottet kunnat erfara, omfattas av den öveivägande delen av vårt lands befolkning.» Det sista argumentet må lämnas öppet. Det första däremot var uppenbarligen ett cirkelbevis: man utgick från det som skulle bevisas. I sin helhet visar lagutskottets utlåtande att boströmianismen alljämt hade ett grepp om de politiskt inflytelserika krafterna i riksdagen och att händelserna år 1900 ytterligare skärpt åsikten att staten i sitt eget intresse och närmast i avskräckningssyfte måste behålla dödsstraffet i lagen. De två liberala ledamöterna i utskottet reserverade sig. Zetterstrand
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=