206 Motionen innehåller åtskilligt för känslan tilltalande, förklarade utskottet, men å andra sidan får känslosynpunkter inte vara avgörande i en fråga som denna. Utgångspunkten måste nämligen vara den plikt som åvilar staten: Staten har rätt att taga en brottslings liv, då dess och dess medlemmars säkerhet så fordrar. Statens plikt förutsätter nämligen att den har rätt att göra vad plikten bjuder. Till dess plikt hör att skydda samhället; alltså måste den även ha rätt att tillämpa dödsstraffet »gent emot dem, vilkas brottsliga vilja ej annorledes kan stävjas eller undanrödjas. Är dödsstraffet nödvändigt för rättsordningens uppehållande, är alltså därmed, såvitt utskottet kan finna, dess berättigande ådagalagt.» Dödsstraffet har en dubbel uppgift, dels skall det avskräcka från grova brott, dels och huvudsakligen tjänar det »att för framtiden undanrödja den fara, som är förenad med tillvaron av en i så hög grad brottslig vilja som den, vilken kan i dessa brott komma till uttryck.» De nämnda uppgifterna kan enligt utskottets mening inte lösas med lindrigare medel: Dels har dödsstraffet trots alla påståenden om motsatsen i sig själv en avskräckande effekt, dels kan samhället ej på annat sätt effektivt skyddas mot faran av »en sådan brottslig vilja, som kan i vissa brott framträda.» Frihetsstraffet kan nämligen ej skärpas hur långt som helst och därför föreligger alltjämt faran för fångpersonalens liv. Det kan ej vara rättvist att av humanitära hänsyn för brottslingar utsätta denna personal för faror. Bakom resonemanget ligger närmast erfarenheterna från Nordlunds våld mot fångpersonalen i Västerås. Ett centralt motiv i Nyströms motion hade ju varit att de grova brottslingarna vore att betrakta såsom sinnessjuka och följaktligen borde undandragas dödsstraffet. Lagutskottet är helt oförstående inför detta argument; det avvisas såsom en felaktig analogi: »Statens straffande verksamhet är väl dock till grunden något helt annat än den verksamhet som är av nöden till deras hjälp, som förlorat sitt förstånd, och staten bör därför också på förstnämnda område tillämpa helt andra lagar än dem, som beträffande de sinnessjuke förestavats av barmhärtighet och medlidande.» Felaktigt vore det också att vilja göra gällande att dödsstraffets bibehållande utgjorde ett bevis för en lägre kulturståndpunkt: »Snarare kan ett folks allmänna kulturståndpunkt bedömas efter antalet och beskaffenheten av de brott som begås.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=