205 Lombroso och dennes meningsfränder ansåg Nyström således att just sinnessjukdom hos brottslingarna utgjorde ett argument mot deras avlivande, en åsikt som han ju delade med Olivecrona. Däremot åberopar Nyström inte en färsk svensk undersökning, som närmare skall behandlas i ett senare kapitel: Georg Schuldheis’ avhandling »Om sinnessjuka fångar i Sverige under åren 1865 Nyström avslutade sin motion med en utveeklingsoptimistisk vädjan: »Man har sagt, att det nya århundradet skulle bliva ett broderligbetens århundrade; kunna vi begynna det på ett bättre, värdigare, kristligare sätt än att giva de mest olycklige, mest beklagansvärde bland våra lidande bröder tillfälle att upprätta sig?» Dödsstraffets anhängare kunde emellertid med lugn emotse motionens resultat. Redan i lagutskottet fanns en betryggande majoritet för dess avvisande. 1894», publicerad 1898. Av utskottets 16 ledamöter fanns denna gång endast 5 fackjurister, revisionssekreteraren, sedermera borgmästaren i tveklöst gick emot dödsstraffet. Viktigare av vilka dock en Stockholm, Carl Lindhagen var att riksdagens i politiskt hänseende konservativa krafter hade en klar dominans: inte mindre än 14 av ledamöterna hörde dit, medan liberalerna representerades endast av Lindhagen och utskottets vice ordf., justitierådmannen i Norrköping Theodor Zetterstrand. Den senare intog dock, som senare skall visas, en vacklande hållning i frågan. Övriga jurister var utskottets ordfeirande, häradshövdingen C. B. Hasselrot i Borgholm, borgmästaren S. J. Sandqvist i Hudiksvall och Uppsalaprofessorn Ernst Trygger.'^ Under sådana förhållanden var att vänta att lagutskottet skulle föreslå avslag på Nyströms motion. I rådande opinionsläge ansåg utskottsmajoriteten det tydligen vara angeläget att en gång för alla utförligt klargöra varför dödsstraffet enligt dess mening trots allt måste bibehållas. Vem eller vilka som skrivit utlåtandet är obekant; att Trygger åtminstone verksamt bidragit får betraktas somantagligt:^ Om motionens behandling i utskottet lämnade Lindhagen och Zetterstrand motstridiga uppgifter under kammardebatten. Den förre uppgav att de som yttrade sig »handlade under en känslostämning, en slags avrättningsstämning; oeh ärendet i sig självt ansågs så enkelt, att det upptogs på dagordningen bland de frågor, vilka icke borde vålla särskilt besvär.» Zetterstrand avvisade denna skildring: »Utskottet tog nog denna sak under omprövning med ganska välvilliga känslor gentemot motionen.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=