204 i riksdagen som efter C. F. Bergstedts anförande 1872 tagit upp denna synpunkt i argumenteringen mot dödsstraffet. Det är svårt, att inte säga omöjligt, att bedöma den brottsliges sinnesförfattning vid gärningens förövande: »Ju mer fasaväckande ett brott är, desto större anledning har man att antaga, att förövaren av detsamma varit utsatt för psykiska inflytelser, för vilka han ej kan göra reda, och över vilka han haft ingen som helst kontroll. Ett mord, begånget i vrede, av hämnd, svartsjuka, vinningslystnad eller under rusets inflytande, låter förklara sig. men det finns andra, som ej alls kunna förklaras, då brottslingen icke visste vad han gjorde, då han liksom greps av en för honom främmande makt, som drev honom att begå brottet. Ögonblicket därefter kan han vara till utseendet normal, och en tillkallad läkare skall kanske finna sig nödsakad förklara, att han icke kunnat upptäcka något abnormt i brottslingens själstillstånd. När nu enligt strafflagens 14 kap. uppsåtligt mord är belagt med antingen dödsstraff eller livstids straffarbete, ligger det nära till hands att Konungens benådningsrätt tillämpas på den förra kategorien av brottslingar, så att de få umgälla sitt brott med livstids straffarbete, under det att nåd förvägras dem. som höra till den senare kategorien, vilka anses vara så mycket farligare, som man ej är i stånd att finna antagliga motiv för deras till utseendet mycket svårare brott, och emedan man ej på annat sätt tror sig kunna undanröja dessa motiv än genom brottslingens avdagatagande.» Att Nyström har närmast Nordlund i tankarna är tydligt. Resonemanget för fram till en syn på dödsstraffets roll genom tiderna, en roll som kunde vara skäl nog för att nu avskaffa det: »Om det nu under den psykiatriska vetenskapens fortsatta utveckling skulle visa sig. att detta slag av brottslingar, i likhet med dårar, icke äro fullt tillräkneliga för sina handlingar — och att detta är händelsen, synes man i många fall vara berättigad att antaga — så har samhället allaredan alltför många justitiemord på sitt samvete, och det synes mig vara hög tid att avskaffa en straffart. som avskär all möjlighet att gottgöra en begången orättvisa, vilken ändå till slut måste återfalla på samhället självt.» Bakgrunden till dessa Nyströms argument var den kännedom han skaffat sig om den antropologiskt-kriminalistiska skolan i Italien, som bekant främst representerad av Lombroso. I sitt inlägg i andra kammaren nämner han uttryekligen att denna skola ådagalagt att »brottslingarne i allmänhet ieke äro fullt normala, och att de allra grövsta i många fall äro behäftade med mer eller mindre uppenbar epilepsi» kunde han därvid ha hänvisat till Löderupsmördaren. Men i motsats till exempel som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=