KAPITEL 13. DÖDSSTRAFFET INFÖR RIKSDAGEN 1901 Lnder år 1900 hade tre dödsdomar gått i verkställighet. Avrättningarna hade upprört opinionen i landet och aktualiserat debatten om dödsstraffets berättigande och nödvändighet. De tre dödsdomarna hade gällt Theodor Sallroth. Lars Nilsson och Filip Nordlund. Den 20-årige stationsskrivaren Sallroth hade i syfte att åtkomma penningar på ett ohyggligt sätt mördat föreståndaren för Johanneshus järnvägsstation i Blekinge. Ernst Cederberg. Häradsrätten hade dömt S. till livstids fängelse, men hovrätten hade skärpt till dödsstraff. HD fastställde den 27'2 1900 domen men tillstyrkte enhälligt nåd. med hänsyn till den dömdes ungdom. Medan Sallroths nådeansökan ännu låg i justitiedepartementet aktualiserades dödsdomen mot arbetaren Lars Nilsson, den s. k. »Löderupsmördaren». Han hade för att åtkomma pengar tagit sig in i en handelsbod, med en mejsel dödat det tjugoåriga biträdet Katarina Romare — samt antänt byggnaden för att trots hennes böner om försköning förhindra upptäckten av sina brott. Häradsrätt och hovrätt dömde Nilsson till döden, hovrätten först efter det att fängelseläkaren och medicinalstyrelsen yttrat sig om hans sinnestillstånd vid gärningarnas begående. I HD var meningarna delade (24/-1 1900). Majoriteten fastställde hovrättens dom och avstyrkte nåd. En betydande minoritet tillstyrkte dock nåd med hänsyn till att läkarnas bedömning ej var entydig.^ Innan dessa båda nådeärenden hunnit avgöras inträffade det uppskakande massmord, som Nordlund natten till 17/5 1900 begick på ångfartyget »Prins Carl» utanför Kungsör. Fem människor bragtes om livet, åtta skadades. Det svenska samhället var skakat av en då nästan ofattbar tragedi. Det var uppenbart, att dramat på »Prins Carl» starkt påverkade opinionen för dödsstraffets bevarande. Statsminister Boström förklarade den 17/5 i brev till kung Oscar, som då vistades i England, att Nordlunds
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=