198 Mattei evangelium, 26 kap. 52 versen säger, ’alla de, som taga till svärd, skola förgås med svärd'. Dylika antydningar förekommer också i Romarebrevet 13 kap. 4 versen och i Apostlagärningarna 25 kap. 11 versen.» Sin uppfattning om dödsstraffet grundade Restadius, sade han, främst på tre auktorer: den danske teologen Martensen, den tyske teologen Lutliardt och den engelske författaren Charles Kingsley. Man bör veta om dessa tre att de alla var eller som Kingsley blivit, starkt konservativa i sin religiösa uppfattning. »Dessa lärde mäns på skäl grundade uttalanden ställer jag med fog upp mot motionärens obestyrkta påståenden.» På punkt efter punkt bemötte han därefter Ekmans övriga argument: staten, förklarade han, har rätt att taga en människas liv; dödsstraffet har en avskräckande verkan; det låter sig väl försvara med hänsyn till statens nödvärnsrätt. Restadius vill inte bestrida riktigheten av Mittermaiers ofta åberopade ord att livet är en gåva av Gud men väl hans därmed kombinerade åsikt att livet är ett nödvändigt villkor för människans sedliga utveckling samt att dess längd bestämmes av försynen: »det är mitt hopp och min säkra förvissning att människans moraliska utveckling icke är inskränkt inom ramen av detta korta jordeliv. När människan dör. är det endast hennes kropp som dör, men hennes medvetna, fria personlighet består. Jag vill icke heller medgiva, att det är allenast försynen, som bestämmer människans livslängd, ty man skulle därigenom föras till en sådan fatalistisk världsåskådning som inför förnuftets domstol icke skulle äga giltighet.» Kriminalstatistiken för andra länder med andra förhållanden saknar relevans för Sverige, menade Restadius slutligen. Att döma av hans kommentar till förhållandena i Schweiz hade han tagit starkt intryck av Richard Kleens tidigare omnämnda anonyma skrift »Om dödsstraffets befogenhet och lämplighet»; Olivecronas kritik mot denna synes inte ha påverkat honom. Restadius sekunderades av Göteborgsbiskopen Edvard Rodhe. E. J. Ekmans påstående att överheten ej har rätt att taga en missdådares liv är oriktigt, menade Rodhe, ty det vore eljest »märkvärdigt, att nitton århundraden skulle behövts för att den kristna världens ögon skulle öppnas för denna sanning.» Det kan inte heller med fog påstås att det under alla förhållanden är kärlekslöst att taga en missdådares liv; därpå är Alftamördaren ett exempel: »Hur många gånger har det icke inträffat, och det inträffade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=