18 att utsätta dagen till en sann omvändelse; så varder syndaren ej genom exekutionen överilad, utan nog råderum honom lämnat att förut besinna sitt usla tillstånd, ångra sin ogärning ocdi bereda sig till döden«. Den livdömde skulle bringas till samma situation som den botfärdige rövaren på korset. Kyrkolagen av 1686 stadgade att till de livdömde skulle sådana präster skickas, »som prövas på bästa sättet kunna dem undervisa och av Guds Ord trösta«. Särskilda fängelsepräster fanns ej förrän den kyrkliga fångvården organiserades långt in på 1800-talet. Myndigheterna hade att anlita prästerskapet i den dömdes egen socken. Kyrkoherden skulle av kronobetjänten underrättas om avrättningsdatum men också andra präster, »helst sådana som så begåvade äro, att de kunna undervisa och av Guds ord trösta fångtMi«. Socknens prästerskap var också skyldigt att följa den livdömde till avrättningsplatsen. Med hänsyn till prästernas normala uppgifter var det därför stadgat att avrättning inte fick äga rum sön- eller helgdag eller för nära inpå sådan dag. Närmare detaljer om prästernas skyldigheter och uppgifter återfinns i kungl. resolutionen på prästerskapets besvär 1723. Det var också brukligt att prästen meddelade den dömde vilken dag som bestämts för avrättningen, omtalar Ehrenstråle och tillägger: »och så vida det med säkerhet ske kan. bör fängelset eller deras förvar sä göras för dem drägeligare och mindre plågsamt.«. »Beredelsen» kunde självfallet ta längre eller kortare tid, och det är därför helt följdriktigt att lagen ej anger hur lång tid som skulle förflyta från den stund den dömde fick reda på att hans dödsdom var fastställd och fram till avrättningsdagen. Studerar man källmaterialet från något senare tid -— en mycket givande källa är de räkenskaper med bilagor som ingår i fångvårdsstyrelsens arkiv i riksarkivet — finner man att konungens befallningshavande fastställde dagen för exekutionen först sedan prästen meddelat att den dömde var »väl beredd». Det var en grannlaga uppgift som prästerna här hade sig ålagd. De kunde behöva en handledning och den stod kyrkohandboken till tjänst med. I 1693 års kyrkohandbok har nionde kapitlet rubriken: »Huru handlas skall med dem, som avlivas skola«; i den Lindblomska handboken av 1811 har motsvarande kapitel, nummer 11, rubriken »Om Dödsfångars beredelse». Det senare är tämligen vagt i sin utformning och saknar den tidstypiska blandning av kärleksfullhet och rättfram kärvhet, som utmärker 1693 års. Man kan förmoda att åtskilliga präster
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=