197 tivitet. Även våldsamma mördare kan förvaras där utan risk för omgivningen, sade han; de avrättningar som ägt rum under senare år hade alltså allesammans »skett i strid med de åsikter om dödsstraffets berättigande som lagutskottet uttalat.» Linder hyllade till sist Knut Olivecrona — »den berömde man, som nu i långliga tider här i landet med så stor utmärkelse fört denna humanitära frågas talan.» Också Magnus Höjer kritiserade utskottets syn på fångvård.sanstaltcrna. Ur principiell synpunkt är utskottets argument dessutom ohållbart: »Det är ett i högsta grad underligt resonnement detta, att staten, i tanke att en eller annan dödsdömd förbrytare möjligen skall rymma och att han. vorden fri, möjligen skall komma att taga livet av en medmänniska ... på grund av dessa presumtioner skall anses hava rätt att skicka människor till stupstocken.» Utskottet har förbisett att lagen inte endast skall följa seden utan att den ock.så skall söka påverka denna, det var ett annat av liberalen Höjers argument. Men klart står ju redan att i samma mån som straffbestämmelserna mildrats har antalet avrättningar minskat och rättssäkerheten därav inte blivit mindre — och det trots samtidigt ökande folkmängd. Tiden är alltså inne att helt ta bort dödsstraffet. Det hade varit naturligt om utskottets vice ordförande, den frisinnade häradshövdingen A. Lilienberg, som var ledamot av kammaren, motiverat utlåtandet. Så skedde dock inte. Huvudanförandet för lagutskottets ståndpunkt hölls av en annan domstolsjurist, häradshövdingen D. G. Restadius. Det intressanta med hans anförande är att det inte endast rörde sig med juridiska och kriminalstatisliska synpunkter utan lika mycket med teologiska och religion i denna speciella fråga. Sambandet blir så mycket intressantare som Restadius några år senare blev konsult i E. G. Boströms regering. I hans fall är det emellertid också att märka att han kom från ett prästhem. Restadius ville gentemot E. J. Ekman hävda att dödsstraffet förvisso kan försvaras ur kristlig synpunkt: »Från urminnes tider ljuder oss i Moseböckerna till mötes den satsen, att ’den som utgjuter människoblod, hans blod skall ock av människor utgjutet varda’, och huru djupt denna sats ingått i den allmänna föreställningen, framgår därav att årtusenden därefter heter det i 1731 års lag. att man skall giva liv för liv. Vad nya testamentet angår, på vilket väl egentligen motionären syftat, ber jag att i hans minne få återkalla, hurusom vår religionslagstiftare i ett tecken bland många på det nära sambandet mellan rätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=