194 inte ens tillräckligt skydd mot justitiemord. »Veterligt är ock att utövningen av denna rätt varit för många samvetsgranna statsöverhuvuden en anledning till djup själsångest.» De skäl mot dödsstraffet som Linder i övrigt anför — särskild vikt överensstämmer i huvudsak lägger han vid risken för justitiemord med Olivecronas. Linder delar även Wavrinskys åsikt att dödsstraffets kvarstående i lagen ofta tjänar till hyende under samhällets benägenhet att försumma sina skyldigheter mot dess olycksbarn. Det uppväxande släktet får inte alltid den uppfostran och ledning att det inom sig självt får ett osvikligt värn mot synd och brott. »När samhället straffar, särskilt när det anlitar dödsstraffet, borde det ihågkomma, att det själv är en ännu större förbrytare än delinkventen.» Slutligen hävdar Linder energiskt att folkopinionen icke önskar dödsstraffets bibehållande. Hans allmänna bedömning — mer kunde det ju inte bli fråga om —går också här rakt emot utskottsmajoritetens: »Enligt min tanke hava de. som trott sig hos svenska allmänheten spåra fast tro på nödvändigheten av dödsstraffets bibehållande’ förväxlat de yttringar av harm och förbittring, vilka giva sig till känna, när underrättelser om grova illbragder först spridas, med uttryck av en verklig övertygelse om dödsstraffets berättigande.» Mot utskottets åsikt att den allmänna meningen i landet förvisso gillat de nio avrättningar som skett sedan 1861 ställer Linder ett motargument: under samma tid har flera gånger även förövare av synnerligen grova brott benådats till livet — Linder nämner särskilt »en förhärdad yrkesmördare» och torde därmed avse Delsbomördaren Per Johansson —»och såvitt jag kunnat finna ha därvid icke sports några opinionsyttringar, som kunnat ingiva föreställningar om tillvaron av en allmännare tro på dödsstraffets nödvändighet.» Den 6 maj föredrogs lagutskottets utlåtande i kamrarna. I första kamdit Annerstedt själv hörde — blev det en snabb affär: utlåtandet bifölls utan någon som helst debatt. Dödsstraffet hade pålitliga anhängare hos de konservativa krafter som behärskade kammaren. När frågan något senare samma dag behandlades i andra kammaren var den alltså de facto redan avgjord och det enda som motionärerna och deras meningsfränder kunde uppnå var en opinionsyttring till förmån för deras krav. maren E. J. Ekman angrep utskottets åsikt att dödsstraffet var ett rättvist straff. »När t. ex. under 25 år av 100 livdömda 91 benådats och 9 mistat
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=