193 farenheten har visat att teorin inte medför åsyftad verkan. Den numera allmännast omfattade teorin är dock preventionsteorin som utgår från Boströms lära om straffets ändamål att undanröja de faror som hotar rättsordningen. Olivecrona har dock visat att denna lära snarare leder till grymhet än till rättvisa. Även i den modifierade form som utskottet nu gett denna lära (»i yttersta nödfall») måste den avvisas: i flera länder har det ju visat sig att dödsstraffet kunnat avskaffas utan menliga följder för rättsordningen. Med stöd av Olivecrona tillbakavisar Linder påståendet hos Nyblaeus att det i flera stater återinförts på grund av ökad brottslighet; anledningen, i Tyskland och i vissa kantoner i Schweiz, har endast varit ändrade politiska åsikter. Främst granskar Linder ett av dödsstraffets anhängare ofta använt argument, nämligen att konungens benådningsrätt är ett betryggande värn mot faran av orätta dödsdomar. En närmare undersökning visar motsatsen, hävdar Linder: Till följd av den mänskliga ofullkomligheten är ojämnhet i tillämpningen och även verkliga misstag oundvikliga. Mycket hänger på den skicklighet, noggrannhet och fullständighet varmed rannsakningen blivit förd i underrätten och återgiven i dess protokoll. »Att vid en rannsakning få utrönt, huruvida en för mord tilltalad utövat gärningen ’i uppsåt att döday ’med berått mod’ och i ett tillstånd av tillräknelighet, samt att i protokollet noggrant och fullständigt återgiva rannsakningens gång erbjuder en ytterst svår och stundom olöslig uppgift till och med för de skickligaste och mest erfarne domare. Men då så är, hur kan man rimligen fordra, att en icke skicklig och tillika oerfaren domares protokoller alltid skola kunna i sådana mål giva tillräcklig ledning för benådningsrättens utövare.» Utan tvivel har Linder här satt fingret på en öm punkt i tidens rättegångsprocedur försvar för den tilltalade, en brist som ju bl. a. Olivecrona flera gånger framhävt. Det tillfälligheternas spel om liv och död som Linder berör kan belysas även i övrigt, menar han: En begåvad, erfaren, samvetslös och förhärdad brottsling har större utsikt att komma undan för gott pris än den samvetsömme nybörjaren. Man får vidare inte glömma att »benådningsrättens utövning naturligtvis är i hög grad beroende dels på dess utövares grundlynne, uppfostran och tillfälliga dispositioner, dels på egenskaperna och åsikterna hos de rådgivare som växelvis inverka på hans beslut.» Benådningsrätten lämnar under sådana förhållanden helst om man därtill lägger frånvaron av ett ordnat
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=