192 en talare i Andra kammaren —dunkelt men sätter å andra sidan fingret på en omstridd punkt i hela debatten om dödsstraffet, både i Sverige och annorstädes: kan kriminalstatistiken över huvud taget användas som argument för eller emot detta straffs berättigande? Knut Olivecrona hade ju svarat ja på den frågan och utskottsutlåtandet vill alltså även på denna punkt vederlägga hans åsikter. Redan 1868 års lagutskott och senast Wavrinsky hade hävdat att dödsstraffet utan våda kan ersättas med livstidsstraff. Så är det inte, anser utskottet: »Svårigheterna att göra tillsynen i fängelset i alla avseenden så effektiv, att möjlighet för livstidsfånge icke förefinnes att begå ett brott, som lagstiftningen hittills belagt med dödsstraff, äro, enligt vad erfarenheten nogsamt visat, oövervinneliga, så framt frihetsstraffet icke skall verkställas på ett sådant sätt, som är helt och hållet oförenligt med ett civiliserat samhälles fordringar på verkställigheten av frihetsstraff. Full trygghet i detta avseende för samhållet lärer sålunda även med den möjligast stränga tillsyn och ändamålsenliga anordningar i övrigt icke kunna förväntas, och det kan icke vara med rättens fordringar överensstämmande att en förrymd livstidsfånge eller en sådan fånge, medan han ännu hålles inom fängelsets murar, skall strafflöst kunna hopa brott på brott, emedan samhället icke längre äger några straffmedel att på honom tillämpa.» I lagutskottets utlåtande framstår alltså dödsstraffet såsom nödvändigt både av teoretiska och praktiska skäl. Ä ena sidan: rättens och statens idé måste kunna upprätthållas. A andra sidan: livstidsfängelset blir obarmhärtigt för den dömde, om det skall tillämpas effektivt, och skapar ändå ingen fullständig säkerhet för att fången inte fortsätter att äventyra samhällets trygghet. Fyra av utskottets icke-juridiska ledamöter reserverade sig mot utlåtandet. En av dem, den kände liberale Stockholmslektorn och språkmannen Nils Linder inlämnade en utförlig motivering för sin ståndpunkt. Talions- eller vedergällningsteorin omfattas sannolikt nu ej längre av någon omdömesgill person, inte heller »försoningstanken» i den meningen att lagstiftningen skall genom bl. a. dödsstraff söka mildra Guds vrede och därigenom avvärja hans hämnd. Däremot omfattas nog avskräckningsteorin alltjämt av många människor -— utskottet har ju själv sagt att den i varje fall utgör ett biändamål. Dock är inte heller den hållbar: staten har inte rätt att beröva en människa livet blott för att därigenom avskräcka andra och er-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=