188 Yngsjömörderskans avrättning på Kristianstads fängelsegård skildrades ingående i både svensk och utländsk press, som nu fått tillträde till den blodiga akten. Det fanns onekligen i detta fall skäl att sätta ett frågeteeken för dini praktiska betydelsen av den intranuirala avrättningen. Yngsjömordet hade emellertid begåtts under så upprörande omständigheter. att verkställandet av dödsdomen över den mest belastade inte kunde väcka någon svårare kritik. När frågan om dödsstraffet på nytt fördes fram —vid 1893 års riksdag i två motioner i andra kammaren —föranleddes detta närmast av att Högsta domstolen i december 1892 med stor majoritet avstyrkt nåd för den s. k. Alfta-mördaren Per IMattias Johansson. Han hade med kallt mod mot betalning bragt tre människor om livet. 1892 hade emellertid den s. k. Delsbo-mördaren benådats, som många ansåg vara en lika grov brottsling. Kritiken av denna, som man menade, varierande praxis gav nu upphov till debatt om dödsstraffet överhuvudtaget men tydligen även i hopp om att kunna påverka nådeärendet. Osäkert är dock om något yrkande alls skulle ha framkommit 1893 om inte Olivecronas bok 1891 utkommit i en ny och utvidgad upplaga, som satt fart på debatten, samtidigt som ansträngningarna i Norge att avskaffa dödsstraffet var som ivrigast. Den ene motionären var den kände frikyrkoledaren Erik Jakob Ekman. Svenska Missionsförbundets stiftare. Hans anknytning till den humaniserande anda. som kännetecknade Viktor Rydberg och den religiösa liberalismen. kommer till uttryek i motionen om dödsstraffets avskaffande.^^ Dödsstraffets avskaffande är. säger Ekman, en humanitetsfråga och straffet kan inte försvaras ur vare sig kristendomens, nödvärnsprincipens eller avskräckningstankens synpunkt. Det sistnämnda argumentet underbyggdes med ett citat från Olivecronas arbete. Inför det faktum att en avrättning nu åter förestod i Sverige yrkade motionären att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala som sin åsikt att dödsstraffet borde borttagas ur strafflagen och att Kungl. Maj :t »till en blivande riksdag» måtte framlägga förslag om vederbörliga ändringar i strafflagen. Det var samma yrkande Pehr Tjernhmd förgäves framfört i sina motioner 1871 och 1872. Ekman slod inte ensam: 19 ledamöter av kammaren förklarade sig instämma i motionens syfte. De representerade olika schatteringar inom det frisinnade lägret, både allmänt liberala, nykterhetsvänliga och frikyrkliga.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=