17 Om dessa betraktelser aldrig böra verka på Domarens ovillkorliga skyldighet att efter bokstaven använda Lagens stränghet mot en brottslig Mor, så torde likväl något rnm åt dem kunna lämnas vid till- eller avstyrkandet för Konungens benådningsrätt.» (Statsrådsprot. i justitieärenden 1809—1810, RA. Jfr debatten, återgiven i statsrådsprot. 26 7—2/8 1819. RA). På motsvarande sätt benådades vanligen de, som dömts till döden för bl.a. tidelag och blodskam (statsrådsprot. 21/7 1829, justitierådet Peterssons votum, jfr. statsrådsprot. 10/6 1818). I andra fall vägrades genomgående nåd för vissa svårare brott. Bland dem märktes särskilt giftmord och försök därtill samt mordbrand. Först senare mötte denna praxis kritik ur den synpunkten, att konungen därmed ingrep på lagstiftningsmakten. 4) Dödsstraffets verkställighet. De grundläggande bestämmelserna om dödsstraffets verkställighet återfinner man i 1731 års straffbalk. Kapitel 3 har rubriken »Om doms fullbordan i livssaker»; här fastställes i korta drag huvudmomenten alltifrån dödsdomens fastställande till exekutionen. Kapitel 4 handlar om skarprättaren och hans ämbete. Lagtexten är emellertid ganska kortfattad. Kompletterande upplysningar kan man få i Nehrman-Ehrenstråles »Inledning till den svenska jurisprudentiam criminalem« (1756) och hans »Inledning till den svenska processum criminalem« (1759) och vidare i kommentarerna i J. A. Flintbergs »Lagfarenhets —bibliothek«, vars tredje del, utgiven 1799, behandlar straffbalken. Vad som föreskrives i balken själv och omnämnes hos Nehrman-Ehrenstråle och Flintberg gällde i sina väsentliga drag ännu kring mitten av 1800-talet. Så snart livsstraffet fastställts, överlämnades verkställighetsåtgärderna till konungens befallningshavande. Han skulle låta domen uppläsas för den dömde i fängelset, »och varde dagen honom sedan kungjord, då han straffet undergå skall». För havande kvinna skulle exekutionen uppskjutas till sex veckor efter förlossningen, för sjuk fånge tills han tillfrisknat. Om sådana hinder inte förelåg, bör — jag citerar Ehrenstråle (1759) —»exekutionen ej längre uppskjutas; dock så att Prästerskapet har tillräcklig tid, till att bereda honom som till döden dömder är«. Man står här inför ett betydelsefullt inslag i proceduren: kyrkans medverkan, ett vittnesbörd om den urgamla förbindelsen mellan rätten och religionen. »Ty«, fortsätter Ehrenstråle, »fast det ej slår i människans makt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=