183 närvarande, voro blott ämbetsmän oeh sådana som voro i beroende ställning o. s. v.» Enligt vad Ribbing hade sig bekant brukade prästen i de flesta fall vara vid fångens sida till dennes sista stund och det ansåg han böra föreskrivas i lagen liksom att läkare skulle närvara i händelse att någon olycka inträffade och för vetenskapliga observationer. Han avvisade tolkningen att Kungl. Maj :ts befallningshavande skulle kunna tvinga någon som inte tillhörde honom underställda att närvara. Utskottet hade ingalunda glömt bort det gamla stadgandet om förfarandet vid avrättning av mer än en delinkvent men ansett denna fråga böra ordnas på administrativ väg. Ribbing tog också upp den viktiga frågan om ett godkännande av den föreslagna ändringen skulle kunna fördröja dödsstraffets totala avskaffande. Han förnekade att farhågan var befogad ■— för egen del hörde han ju till dödsstraffets anhängare — och hänvisade därvidlag till ett uttalande av Franz von Holzendorff. T ett bekant arbete från 1875, »Das Verbrechen des IMordes und die Todesstrafe», hade denne, som i och för sig bekämpade dödsstraffet. ]>å goda grunder framhållit värdet av att i varje fall offentligheten vid avrättningarna avskaffades. Och även om den intramurala avrättningen till äventyrs skulle för någon tid fördröja dödsstraffets avskaffande —har man därför, frågade Ribbing, rätt att behålla en avrättningsmetod som man anser inhuman? I själva verket skulle ju detta innebära att man behöll en fördärvlig exekutionsform i syfte att påskynda dödsstraffets avskaffande. Vad är detta annat än att »med de klaraste ord säga. att jag företager en av mig själv såsom förkastlig erkänd åtgärd till förmån för ett gott ändamål?» Ribbing avvisade en sådan lösning med hänsyn både till delinkventen och den råa nyfikna hopen kring schavotten. Första kammaren biföll lagutskottets utlåtande. I andra kammaren kom debatten huvudsakligen att röra Westerdahls motion om införande av fallbila. Motionären själv talade för saken och fick livligt medhåll av Currv Treffenberg, som erinrade kammaren om sin egen motion i samma ämne pä riddarhuset 1865. Även då hade utskottet avvisat förslaget med hänvisning till att eventuell ändring borde ske pä administrativ väg. Men ännu hade sådan inte skett, framhöll Treffenberg, och varför? Helt enkelt därför att »det fordras icke så litet mod hos en justitieminister för att vilja vara den förste, som fäster sitt namn vid införandet i vårt land av ett dödsredskap, vid vilket så ohyggliga minnen äro fästade.» Riksdagen borde dock nu kunna ge
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=