182 erforderlig polisstyrka» inom fängelses område genom halshuggning »i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen äge att meddela», samt att protokoll föres. von Geijer, som förklarade sig tillhöra dödsstraffets vedersakare, var ö\'ertygad om att om förslaget gick igenom skulle dödsstraffet komma att kvarstå i lagen. Han avvisade dock reservanten Lindgrens misstanke att dödsstraffets motståndare skulle hämta anledning av förslaget att påstå, att därmed åsyftades att befästa detta straff i lagen. Greve Oscar Mörner påpekade att utskottet, till vars ledamöter han själv hörde, glömt bort att i förslaget till lagtext ta med den gamla bestämmelsen att om flera skall undergå dödsstraff må det ej verkställas å endera i den andres närvaro. Han yrkade därför återremiss och fick av samma skäl instämmande av en av dödsstraffets motståndare, järnvägsbyggaren Claes Adelsköld. Nils von Koch, den outtröttlige bekämparen av dödsstraffet, trodde inte att man genom förslagets antagande skulle fördröja avskaffandet av detta straff; i så fall skulle han på det högsta motsätta sig förslaget. Då han nu tvärtom ville tillstyrka det var han dock angelägen att uppmjuka dess stadganden om närvaroplikt för dem som Kungl. Majit befallningshavande »tillkallade». Det föll på Sigurd Ribbings lott att motivera utskottets utförliga förslag till lagtext. Det finns i själva verket tre gradationer av offentlighet vid exekution av dödsstraff, förklarade Ribbing: »den egentligen offentliga exekutionen, det hemliga avlivandet och. för det tredje, en sådan exekution, som, utan att ske inför vilken publik som helst, dock kan sägas hava försiggått inför ett tillräckligt antal opartiska vittnen för att med full visshet vara konstaterad.» Då utskottet tillstyrkt upphävandet av den hittills i lag föreskrivna offentligheten vid avrättningen, har det ansett det lika viktigt att undanröja varje sken av det hemliga avlivandet och därför, eftersom det omfattat den tredje gradationen. på goda grunder ansett nödigt att i själva lagen taga in bestämmelse om vilka som ägde att bevittna avrättningen, »synnerligen då känt är ur både förflutna och närvarande tiders erfarenhet, att de mest orimliga rykten utspritts och blivit trodda angående dels att exekutioner inom fängelsemurarna alldeles icke skett och dels att de skett på annat än lagligt sätt». Ribbing avsåg givetvis erfarenheterna från andra länder. Det var främst av denna anledning som utskottet funnit det nödvändigt att i lagparagrafen även stadga en rättighet för kommunerna att genom delegerade vara närvarande, »på det man icke måtte kunna säga, att de, som voro
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=