181 oni att man i flera andra länder redan övergått till intramurala avrättningar; England. Preussen oeh flertalet av de övriga tyska staterna» nämndes som exempel, l tskottet föreslog en ändring av strafflagens 2 kaj). 2 § som i sak om oek inte i form överensstämde med vad motionärerna yrkat.Närvarande vid exekutionen skulle vara fängelsets föreståndare, fångpredikanten (eller annan präst .som berett den livdömde till döden), fängelse- eller provinsialläkare, kronofogde eller magistratledamot, av Kungl. Maj :t befallningsbavande förordnad tjänstemän, som förde protokoll, »samt andra personer, vilka Konungens Befallningsbavande tillkallar.» j\Ien därutöver fanns ett tillägg som man inte återfinner hos någon av motionärerna: den kommun, inom vars område avrättningen sker, »ägde ock» att utse »bögst tolv» personer att övervara avrättningen. Förebilden var tydligen tagen från utlandet. I själva verket överensstämmer utskottets förslag till lagtext ordagrant med den omsider utfärdade förordningen. Lagutskottet var inte enigt. Häradsbiivdingen J. M. Lindgren avstyrkte den föreslagna förändringen dels därför att dödsstraffet så sällan verkställdes, dels och främst därför att åtgärden utan tvivel skulle framkalla en agitation från dess motståndare i syfte att få det alldeles utplånat ur lagen, vilket tiden ännu ej vore mogen för. Reservanten fruktade — såsom senare skall framgå inte alldeles obefogat —- att förslaget skulle »komma vedersakarna att tro, det man därmed i själva verket endast åsyftade att för en lång framtid åt dödsstraffet giva bofäste i lagen». Magnus Jonsson i Vansäter ville ba det a\' utskottet gjorda tillägget ändrat därhän, att den kommun, »inom vars område det huvudsakliga brottet blivit begånget», ägde att utse bögst tolv medlemmar att ö\'crvara avrättningen — en tydlig anknytning till det urgamla bruket att avrättning ägde rum i den stad eller det härad där brottet begåtts. I första kammaren mötte utskottsutlåtandet flera invändningar. Greve Nils Henning Rudolf Horn ville befria fångpredikanten från skyldigheten att övervara själva avrättningsakten; såsom tidigaie borde hittills det inte krävas nu'r av honom än att han följer fången till avrättningsplatsen. »Han har vanligen lämnat delinkventen vid spetsgården och sedan avlägsnat sig.» Att en läkare skall vara närvarande är blott ett grymt hån mot delinkventen, ansåg Horn, som inte heller fann det vare sig erforderligt eller iinskligt alt en kommunens tolvmannanämnd skulle vara närvarande. Det räcker med en bestämmelse om att dödsstraff skall verkställas »inför särskilt därtill förordnade vittnen och i närvaro av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=