178 kammaren så totalt förändrats, att man icke ens vill öppna sin mun till förmån för en sak som dock nyligen vunnit sympatier ända bort i -— Persien ? Eller fruktade måhända vännerna av den barbariska straffbestämmelsens avskaffande, att genom öppnande riskera en votering, som på ett alltför eklatant sätt kunde blotta det i kammaren dominerande partiets ställning till frågan?» Hur som helst: den bedrövliga utgången vittnade »icke blott om en tilltagande reaktion hos de redan förut gråa elementerna inom kammaren, utan även — vi befara det —om en tilltagande slapphet hos framåtskridandets målsmän, då de kunnat tiga i en fråga som denna» beklagar att Tjernlunds motion avslagits även i andra kammaren. »Det sorgliga i saken ökas därav att avslaget skedde utan att någon enda röst höjde sig däremot. Man borde kunnat vänta åtminstone av herrar Hedin och G u mse - 1 i u s att de icke låtit tystnadens vältalighet jordfästa ögonblicket», konstaterar tidningen och fortsätter: »iSär frågan under förra treåriga riksdagsperioden förekom, försummade icke den fria pressens dåvarande representanter inom andra kammaren att uppträda och uttala sig i mänsklighetens och civilisationens namn. Och varför försummade väl dess nuvarande, för övrigt så värdiga och talangfulla förkämpar det? Vi förmå ej lösa den gåtan. Visserligen påstad man från huvudstaden, att majoriteten mot straffets upphävande nu skall vara vida talrikare än förr, samt att man därför överenskommit att ej byta ord och framkalla en votering, varigenom man blottat den växande reaktionens ökade personantal. Vi kunna dock ej föreställa oss att någon av de här nämnda tvenne representanterna ingått på ett sådant avtal. Tvärtom borde det hava sporrat dem att driva frågan, om det påfordrats, till sin spets. Det nyligen verkställda dödsstraffet manade särskilt därtill. En brinnande, ett glödande, ett levande tal, vädjande till de idéer, som besjäla vår tid och elda dess kulturintressen, hade här varit på sitt ställe. Genom sin tystnad försummade särskilt hr Hedin, vars parlamentariska egenskaper företrädesvis torde ägna sig till ideella och principiella strider och segrar, ett viktigt tillfälle, ett lysande ögonblick. Vi kunna ej annat än beklaga det. Att kämpa för en god sak mot ett stort motstånd utgör varje sant högsinnad offentlig karaktärs rätta kännetecken. Och vi erkänner gärna, att vi, framför allt i denna fråga, hoppades att hr Hedin icke skulle underlåta att förtjäna riddarsporrarne. Kammarens tystnad förefaller oss för övrigt lätt förklarlig av en diskussion även Östgöta-Correspondenten Ridderstads organ men icke hans, icke G u mae 1 i u s.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=