177 ligtvis betänksamheten vid spillande av likars blod försvagats». Tydligen anknöt han här till Olivecronas undersökningar. I övrigt angrep von Koch lagutskottets motivering för avstyrkandet. Utskottet hade sökt avvärja farhågorna för dödsstraffets tillämpande genom att framhålla att denna straffart i 1864 års strafflag var ställd som alternativ till livstids straffarbete; däremot hade det skickligt undvikit, menade han, att nämna den paragraf som just i dagens situation var den aktuella, nämligen 14:6, som stadgade ovillkorligt dödsstraff för mord begånget av livstidsfånge. Utskottets motivering att »de mest kultiverade nationerna i Europa» ej gått längre än vad man gjort i Sverige, fann von Koch kränkande för de stater som redan avskaffat dödsstraffet: Rumänien, Portugal, vissa kantoner i Schweiz och vissa nordamerikanska delstater. Han påpekade också att dödsstraffet de facto på länge ej tilllämpats i vissa andra stater, exempelvis Finland och vissa tyska delstater. Han avslutade sitt anförande med att yrka proposition på det förslag som P. A. Bergström lagt fram i sin reservation till lagutskottets utlåtande 1868.11 Efter von Kochs anförande avslutades debatten av en av lagutskottets ledamöter, häradshövdingen J. F. von Sydow. Denne påpekade, att von Koch ej citerat StrL 14:6 i dess helhet: dödsstraff är ovillkorligt för livstidsfånge som begått dråp, försåvitt ej mildrande omständigheter förelåge. I fråga om lagstiftningen i det övriga Europa ansåg han att just von Kochs egen framställning visade att utskottet haft rätt på denna punkt. I övrigt inskränkte sig von Sydow till att yrka bifall till utskottets betänkande. Mera förekom inte; utskottets betänkande antogs med acklamation. Alla i kammaren torde ha varit medvetna om att Carl Otto Anderssons huvud fallit på morgonen samma dag. När utskottsutlåtande några dagar därefter, den 9 mars, behandlades i andra kammaren, bifölls det utan någon som helst debatt. Flera tidningar, som var motståndare till dödsstraffet, konstaterade icke utan bitterhet hur överraskande snabbt frågan fallit i riksdagen, framför allt i andra kammaren, där ej ens motionären själv tagit till orda. Fäderneslandet erinrade om det bifall som förslaget om dödsstraffets avskaffande rönt i samma kammare några år tidigare —tidningen åsyftade andra kammaren 1867 men förbigick omsvängningen 1868 —och ställde frågan: »Skall den tystnadens vältalighet, som nu iakttogs, utmärka, att stämningen för denna humanitetsfrågas framgång inom den folkvalda
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=