171 skulle nog önskningar även vid denna riksdag hava framställt sig i en mera deciderad och fordrande form än den här föreliggande motionen». En annan förklaring till att dödsstraffets motståndare hittills gett sig till tåls såg Bergstedt i De Geers ord 1868, att även om tiden ännu inte vore mogen alt avskaffa denna straffart. skulle frågan i tillämpningen »reglera sig själv», d. v. s. dödsstraffet skulle även utan lagförändringar och utan särskilda nådeansökningar av sig självt försvinna. Tyvärr hade den hrottsvåg som under senare tider sköljt över landet — Bergstedt kunde ej påminna sig »att mord varit talrikare än just under dessa sista veckor» — minskat utsikterna att få dödsstraffet avskaffat.9 En »återgång i de allmänna föreställningarne» hade otvivelaktigt blivit följden»; talaren ville se förklaringen i »något nytt anslag av de djupaste strängar som ljuda i människohjärtat». Med häpnad hade han läst vissa tidningsartiklar och broschyrer från senare tid; särskilt nämnde han en insändare i »en tidning, som hör till de aktningsvärdare», där författaren talat om det omänskliga i att staten håller en förbrytare innestängd i ett mångårigt fängelse i stället för att, vilket vore barmhärtigare, bereda honom en »lätt och smärtfri död», sedan samhället på sin bekostnad gjort vad det kunnat för att bereda honom en sällare lott på andra sidan om graven. För egen del drog Bergstedt den slutsatsen av brottsvågen att grova brott icke förekommas genom stränghet i lagstiftningen. Han ansåg också att »sedlighet, rättskänsla och aktning för lagarne» vunnit på att dödsstraffet allt mer sällan tillämpades. I anknytning till det för dagen aktuella fallet medgav han att det förvisso vore en rimlig fordran att fångpersonalen i sin tjänsteutövning var skyddad mot övergrepp; han medgav likaledes att dödande i en nödvärnssituation kunde accepteras. Men han kunde icke acceptera »det långsamt och lagligt mediterade dödshugget, sanktionerat av kyrkan och vid utförandet åtföljt av vissa religiösa former». I kampen för dödsstraffets avskaffande duger det emellertid inte, fortsatte han, att bygga på känslighet och humanitet. I stället skall man fråga, vad som är rätt och vad som är nyttigt. Bergstedt avvisar åsikten att Mose lag innehåller bindande föreskrifter även för oss.^o Erfarenheterna har emellertid visat oss att vi inte heller på spekulationens väg, med hjälp av det kategoriska imperativet, kan nå fram till en för hela mänskligheten bindande rättsnorm. Bergstedt söker svaret på rättsfrågan efter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=