173 ningar», men sådana kunde likväl ej rubba honom i hans åsikt att dödsstraffet borde avskaffas. Kiksdagens behandling 1872 av frågan om dödsstraffet blev förvisso inte så ingåendi' som 1867 oeh 1868 De Geers ovan omnämnda minnesförlust just här. Straffets motståndare tycks redan på ett tidigt stadium ha insett att någon framgång ej var att jiåräkna för deras ståndpunkt. Till denna modlöshet bidrog helt säkert den omständigheten att utskottets utlåtande genom en iidets ironi kom att behandlas i första kammaren samma dag. den 6 mars. som Carl Otto Anderssons huvud föll i Landskrona; i andra kammaren föredrogs utlåtandet först några dagar senare, den 9 mars.^ I första kammaren gjordes endast fyra inlägg: tre av dödsstraffets motståndare (C.F. Bergstedt, von Koeh och Hasselrot) och ett till försvar för utskottsutlåtan(h't (von Sydow). Frågan om dödsstraffets avskaffande hade alltså ånyo fallit oeh skulle inte återkomma inom riksdagen förrän 1893. Två av de anfiiranden som hölls i feirsta kammaren till förmån för dödsstraffets avskaffande är likvisst av intresse. Hasselrot inskränkte sig blott till att erinra om sin aktion i frågan 1868, men Bergstedts och von Kochs anföranden förtjänar en närmare analys. Bägge hade ju utförligt framfört sin ståndj)unkt både 1867 oeh 1868, men utvecklade den nu ytterligare, delvis med nya argument. Det största intresset tilldrar sig Bergstedts anförande, där probhuuet om viljans frihet och viljans ärftlighet togs npp; talaren var en känd liberal av engelsk typ, en kritiker av Boströmiani.smen. Bergstedt förklarade sig inse att motioiitui i nuvarandt' läge inte kunde föranleda någon åtgärd. Hans anförande utmynnade ej heller i något yrkamh\ endast i en förhoppning att det allmänna rättsmedvetandet snart sknlh' tillåta dödsstraffets borttagande ur lagen. Han erinrade om hur opinionen i frågan svängt från 1867. då det endast berodde på en ren tillfällighet att riksdagen ej för sin del upphävt dödsstraffet, till 1868, då en kompakt majoritet även i andra kammaren gått emot ett sådant förslag — inte ens P. A. Bergströms förslag att riksdagen skulle anhålla hos Kungl. Maj :t att ta frågan under omprövning hade då bifallits. Bittert konstaterade talaren, att man nu inte längre talade om »nödvändigheten för värt land att hålla jämna steg i folkens kapplöpning om humanitetens pris». Han fann det tvärtom tydligt att det allmänna medvetandet ännn ej stod färdigt att gcaiomföra lagförändringen; »eljest kanske ligger förklaringen till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=