172 syftning hade Tjcrnlund sålunda direkt sammankopplat sin motion med avslaget på Carl Otto Anderssons nådeansökanA Lagutskottet vid 1872 års riksdag leddes av Erik Josias Sparre; han hade vid de tillfällen, då frågan aktualiserats, framträtt som en avgjord anhängare av dödsstraffet. Lagutskottets utlåtande daterat den 22 februari, var kortfattat." Det är att märka att utlåtandet gällde ett antal motioner om ändring av strafflagen, av vilka Tjernlunds var en. Man har svårt att värja sig för intrycket att utskottet gjort ifrån sig denna motion på enklaste sätt. Utskottet hemställde att motionen om dödsstraffets avskaffande ej mätte föranleda till någon vidare åtgärd. Som motivering hänvisades till riksdagsbesluten 1867 och 1868 —utan att antyda omfattningen av de meningsbrytningar som då gjort sig gällande —och till det allmänna rättsmedvetandet som ännu inte vore moget att taga ett så radikalt steg som motionären åsyftade. Vidare framhölls att dödsstraffet i 1861 års strafflag genomgående var alternativt med livstids straffarbete. Längre hade ej heller »de mest kultiverade nationerna inom Europa» hittills gått. framhölls det. Argumenten åsyftade uppenbarligen att lugna opinionen, helst som utskottet också kunde hänvisa till att dödsstraffet sedan 1865 hos oss endast behövt tillämpas i »de mest utomordentliga fall». Vad man däremot förbigick var att dödsstraffet var absolut för dråp begånget av livstidsfånge (försåvitt ej förmildrande omständigheter ansågs föreligga). I den situation varunder utlåtandet tillkom var ju denna paragraf i strafflagen den springande punkten. En av dödsstraffets motståndare i första kammaren skulle också angripa utskottsutlätandet för detta förbiseende; härom mera senare. Lhskottets utlåtande var ej enhälligt. Julius Mankell. som tillhörde andra kammaren, reserverade sig. Han förklarade som sin övertygelse att det tillkommer allenast en högre makt att döma över slutet av människans liv; dödsstraffet strider alltså både mot »religionens läror och mot mänsklighetens grundsatser». Det avskräcker inte från mord. och samhället kan på annat sätt skvtlda sig mot mördaren och hindra honom att förnya sitt brott än genom att ta livet av honom. Dödsstraffets avskaffande är ett av de viktigaste stegen till den mildring av den alltför stränga strafflagen som sedan länge varit påkallad, menade Mankell; tiden har sedan länge varit mogen för ett sådant steg, som säkerligen verksamt skulle bidraga till sedernas förmildrande. Han förmodade att många påverkats i sina åsikter av »nyligen timade, ohyggliga mordgär-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=