171 Då omständiglieterna i fallol är av stort introsse torde det vara lampligt att i korthet redogöra för dem redan i detta sammanhang. Andersson hade tidigare dömts för mord till döden men benådats. I fängelset i Landskrona hade han flera år stniare mördat en fångvaktare, sergeanten Lindh, som — enligt A;s uppfattning — trakasserat honom. Han hade dömts till döden i alla instanser. I Högsta domstolen hade emellertid Olivecrona för första gången skiljt sig från sina kolleger på så sätt att han yrkat på undersökning av A:s sinnesbeskaffenhet. Domstolen hade ej gått med därpå. I nådeärendet var Olivecrona ensam att tillstyrka. Hans argument gav uttryck för åsikten att dödsstraff överhuvud ej borde få verkställas; de var ej behövliga ur samhällets synpunkt. Han hänvisade även till att behandlingen i fängelset kunnat bryta ned A. andligen. Han gick vida utöver den juridiska bedömning, som kollegerna anlagt. Justitiekonseljen var enig om att avstyrka nåd. Vid sidan av detta förfarande bedrevs emellertid en kraftig agitation mot dödsdomens verkställande. För den strängare bedömningen hade säkerligen talat, att Andersson andra gången begått mord och att det senare riktat sig mot fängelsepersonal. Se om fallet även Naumanns tidskrift årg. 9, s. 45 (1872). Fängelseprästen Lönegren gav ut en skrift med förord av Olivecrona: »Ett samhällets olycksbarn». Det är under sådana förhållanden naturligt, att Pehr Tjernlund. när nu med instämmande av P. Östman från han i januari 1872 ånyo samma län — väckte sin motion om dödsstraffets avskaffande, kunde göra det i förlitande på att lagutskottet denna gång ej skulle nonchalera den. 1 motionen erinrade han om den preussiska regeringens deklaration 1870, att den ämnade tillämpa dödsstraffet endast för politiska brott; erfarenheterna från det förflutna året visade, påpekar Tjernlund, att man verkligen tillämpat grundsatsen, vilket »synes mig även giva kraftigt stöd åt mitt förslag härutinnan». Frankrike å andra sidan uppvisade en skrämmande bild av hur dödsstraffets k\ arstående i lagen lett till ('U rad hemska avrättningar för politiska brott. Sådant behövde man väl ej befara i Sverige, men ingen vet dock vad framtiden kan bära i sitt sköte, framhöll Tjernlund. Önskligt vore att en gång »Försonarens milda lära» gjorde sig gällande i vår lagstiftning, »vari beklagligtvis tillräckligt många drakoniska stadganden insmugit sig». Till slut underströk motionären, att mordens antal i vårt land ej ökats, »sedan Kongl. Maj :t fattat det högtsinnade beslutet (som olyckligtvis helt nyligen synes hava blivit frånträtt) att icke låta tillämpa detta hemska straff». Med denna hän-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=