170 avskaffas och anhålla att förslag till vederbörliga ändringar i strafflagen måtte framläggas till nästkommande riksdag.3 Erfarenheten visar, heter det i motionen, att den successiva mildringen av straffen även för mord hos oss liksom annorstädes inte blivit vådlig för samhället. I Holland och Portugal är dödsstraffet avskaffat, i Preussen visserligen bibehållet men endast genom beslut av en knapp majoritet i lantdagen. Reaktionen med anledning av ett par aktuella brottmål i Sverige pekade enligt Tjernlund på att det fanns ett kraftigt stöd i landet för den åsyftade ändringen. Visserligen hade allmänheten blivit uppskakad av de giftmord som kyrkoherden Lindbäck förövat i Silbodal och av det rånmord som Margareta Larsson begått i Stockholm, men något mordbegär på de brottsliga hade i stort sett inte kommit till uttryck, ansåg Tjernlund. »Då den förre genom självmord hade undandragit sig lagens arm och den senare genom Kongl. Maj :ts nåd bödelns bila, hördes väl en och annan yttra sin missbelåtenhet att icke bödelsyxan fått förkorta deras liv. men den större allmänheten var otvivelaktigt Kongl. Maj ;t tacksam, för att beredde den senare tillfälle att djupare ångra sitt rysliga brott.» Att De Geer ställt sig avvisande 1868 berodde snarast på att han och många med honom inte ville fiirminska konungens rätt att göra nåd, förmodade Tjernlund. Motionen remitterades till lagutskottet men blev. tydligen på grund av tidsbrist, inte behandlad där. Tjernlund återkom därför i januari 1872 nu utrustad med nya argument.^ Ett tungt argument var — att en avrättning nu åter förestod i landet efter flera års uppehåll: Carl Otto Anderssons nådeanscikan hade avslagits i justitiekonseljen den 21 december föregående år. Därmed hade den förhoppningen spräckts, som De Geers uttalande efter omröstningen 1868 väckt, att inga fler avrättningar skulle komma att verkställas. Förklaringen härtill låg främst i grovheten i det brott, varom fråga var. Men en bidragande orsak var att De Geer 1870 lämnat justitiestatsministerposten och efterträtts av en jurist med andra åsikter: Axel Adlerereutz. I tidigare nådeärenden, där Adlerereutz som justitieråd deltagit, hade han ofta intagit en hård ståndpunkt. Hans uppfattning var bestämd även av en varm religiositet med strängare krav på människorna. Olivecrona anade därför att han skulle kunna vara benägen att avstyrka nåd för Andersson. Tjernlund antydde det i motionens slutord
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=