168 hällsordningcn. Södergren motiverade sitt yttrande med att Larsson föimåtts att begå mordgärningen »genom annan persons ihärdiga intalan.» Den 20 10 anmäldes ärendet i justitiekonseljen. De Geer tog först till orda och hemställde att konungen ville förskona Margareta Larsson till livstids straffarbete. Motiveringen är av intresse inte minst med tanke på vad De Geer yttrat i andrakammardebatten. Under närvarande förhållanden och så länge icke en tillökning i antalet av grova brott »häntyder på nödvändigheten av ett mera utsträckt användande av dödsstraffet för rättstillståndets uppehållande», ville han tillstyrka nådeansökan. Verkställigheten av dödsstraffet bör icke ske »för andra än de grövsta och under utomordentligt försvårande omständigheter begångna brott», sade han vidare, »helst med den obenägenhet att i andra fall ådöma dödsstraff, som förefinnes hos en stor del av våra domare, och med det utrymme som lagen lämnar att i stället utsätta annat straff, eljest lätt skulle kunna hända, att dödsstraffet komme att undergås av sakfällde, vilkas brott i intet avseende vore grövre än de. som begåtts av andra, till följd av domstols beslut finge umgällas med lindrigare straff». Det är alltså tydligt att De Geer i viss mån ändrat den ståndpunkt han intagit i sitt stora anförande i andra kammaren. Av de två närvarande justitieråden. Dreijer och Rabe, förklarade den förre att han ej fann anledning tillstyrka nåd. medan Rabe åberopade sitt yttrande i högsta domstolen. På deras sida ställde sig också statsrådet Adlerereutz tid som justitieråd ofta visat sig företräda den hårdare linjen i nådeärenden. Margareta Larssons brott hade enligt hans uppfattning »blivit under särdeles försvårande omständigheter förövat», och vore därjämte »till sin karaktär ... av en för rättstillståndet i allmänhet synnerligen vådlig beskaffenhet.» Han fann sig därför sakna anledning att tillstyrka nåd. som under sin Statsrådets övriga ledamöter instämde emellertid med De Geer. Konungen biföll vad denne och statsrådets flesta ledamöter hemställt och förskonade alltså Margareta Larsson till livstids straffarbete. Underrättelsen om Margareta Larssons benådning gick som en löpeld genom landet. I tidning efter tidning kommenterades den med att det härigenom vore klarlagt att dödsstraffet var de facto avskaffat i Sverige. Drygt tre år senare kunde man konstatera att så inte var fallet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=