15 Till de 68 dödsstraffbelagda brolien i missgärningsbalken kom under 17 lO-talet ytterligare d, utfärdade i form av kungl. förordningar. En av dem avsåg stöld över huvud taget — upphävas efter några årtionden — ständers banks sedlar.^ Den förordningen åberopades ännu vid 1800talets mitt med samma gällande kraft som själva missgärningsbalken. Lagstiftaren har i nära överensstämmelse med vad som gjort sig gällande under 1600-talet, i huvudsak följt tre principer. Ett genomgående syfte har uppenbarligen varit avskräckningen. Men vid sidan därav möter i vissa stadganden den mosaiska lagens bestämmelser om rättvisa genom talion enligt grundsatsen: »give liv för liv». Hit hör företrädesvis mord- och dråpsaker. I andra fall åter är motiveringen fruktan för Guds vedergällning mot folket, om inte sådana brott bestraffas som högeligen förtörnar Gud: hädelse, trolldom, tvegifte, tidelag, blodskam, grövre former av hor."* en drastisk kungörelse som måste en annan förfalskning av Rikets 2) Dödsstraffet i 1798 års krigsartiklor. Dödsstraff stadgas även i 1798 års krigsartiklar.^ De gällde även för krigsmakten i fred. Till krigsmakten räknades emellertid olika uppbåd, sedermera också den 1842 uppsatta kronoarbetskåren, som till stor del rekryterades av dit tvångskommenderade Uisdrivare och av fångar bl. a. livstidsfångar som av nåd frigivits från fästningsarbete. Det var en vanlig övergångsform att sådana personer överfördes till kronoarbetskåren för att tjänstgöra där under fyra år eller kortare tid, om de innan de fyra årens förlopp kunnat skaffa sig laga försvar. Även manskap som utstraffats från regementena placerades här. Kåren var förlagd till fästningar såsom Vaxholm och Karlsborg och till vissa större fängelser. Manskapet Ivdde under krigslagarna och kunde därför ådömas dödsstraff för ytterst små förseelser. Det vanligast åberopade stället i krigsartiklarna var 2 kap., som handlade om krigslydnaden och vars 7 § stadgade: »Djärves någon med väpnad eller obeväpnad hand bära hugg och slag å sin förman; blive arkebuserad. Sker det försåtligen; miste högra hand och varde halshuggen.» I de påfallande många dödsdomar enligt krigsartiklarna som avkunnats efter 1842 är det just våld mot förman det gäller. Som längre fram skall visas kunde det ofarligaste slag med obeväpnad hand rendera förövaren dödsstraff. Vägran att lyda order hörde vidare till de dödsslraffbelagda brotten, likaså undanhåll-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=