167 landet, », så länge inga andra skäl kunnat för straffets avskaffande anföras än det, att svenska nationen borde intaga en framstående plats inom humanitetens oeh eivilisalionens område, vilket sknlle visa sig genom borttagande av nämnda straff, men den dagliga erfarenheten just jävar behörigheten av ett dylikt ’sedligt förtroendevotums’ utfärdande, tyckes det. som om det varit minst sagt lättsinnigt, ifall kammaren endast för att lydriktigt följa AB:s fingervisning, hade voterat dödsstraffets avskaffande. Då civilisationen en gång vunnit sådan terräng, att brott, vilka i dessa dagar omtalas från snart sagt alla landsändar, ieke mera förekomma, då först kan det vara tid att tänka på, ifall det låter sig göra att utdöma dödsstraffet.» När Louis De Geer senan' såg tillbaka på dödsstraffsdebatten 1868, kunde han med skäl konstatera att han vunnit sitt mål. Men han ville gärna ha sagt att han inte varit ensam om framgången i andra kammaren. »Man ansåg detta såsom en triumf för mig», säger han i sina »Minnen», »men rättvisan fordrar det erkännande, att även flera andra talare uppträdde med övertygande anfiiranden pä samma sida som jag.» Under hösten 1868 fick De Geer som nämnts tillfälle att i handling visa att han i princip höll på dödsstraffet men i praktiken kunde tillstyrka benådning också i mycket grova fall. Kånmörderskan Margareta Larsson, vars ogärning efter allt att döma spelat en inte oväsentlig roll för opinionen under riksdagsdebatterna, hade den 29/5 1868 fått sin dödsdom fastställd av Svea hovrätt. Larsson anförde besvär i högsta domstolen och yrkade ändring till livstids straffarbete. Högsta domstolens flesta leda möter avslog besvären och fastställde hovrättens utslag. Justitieråden Quensel. Wretman och von Hofsten dömde henne däremot till straffarbete på livstid. Någon nådeansökan hade hon inte inlämnat, varför kungen på statsrådets hemställan den 26/8 beslöt att beslutet skulle expc'dieras i avvaktan på »förnyad underdånig anmälan». Margareta Larsson insände nu som väntat en nådeansökan. Vid föredragningen i högsta domstolen förklarade justitieråden Lagerstråle och Kabe, att de ej kunde tillstyrka den. Fyra justitieråd (von Hofsten, Wretman, Carleson och Södergren) tillstyrkte däremot. Som motivering anförde de två första att mordet ej begåtts under så försvårande omständigheter att det borde straffas med livets förlust. Carleson ansåg att verkställigheten av dödsstraffet i detta fall ej var nödvändig för sam-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=