154 särdeles som Justitiestatsministern tydligen tillkännagivit regeringens avsikt vara att låta dödsstraffet småningom försvinna i den mån sådant med den allmänna säkerheten är förenligt». Han högaktade motionärens ädla avsikt, men lika mycket »den försiktighet, som ser sig väl före med alla reformer, så att undanskaffandet av ett ont icke framkallar ett dubbelt värre». Det är till sist av intresse att ta del av ett inlägg kring just temat dödsstraff-kristendom som kom från en lekman i framskjuten position; Henning Hamilton, .^tt han ansåg att beslut om dödsstraffets avskaffande borde uppskjutas, framgår av anförandet; det angelägna för honom var emellertid att påpeka att varken det ena eller det andra lägret kunde åberopa bibelns ord i sammanhanget, ty där. menade han i en rätt utförlig granskning, vore ingenting att hämta om dödsstraffets berättigande eller icke berättigande i nutida borgerlig lagstiftning — en åsikt som C. F. Bergstedt sedan förklarade sig med tacksamhet instämma i. Hamilton ville dock till sist bemöta en invändning ur religiös synpunkt mot dödsstraffet; att samhället ej har rätt att genom livstrådens avklippande beröva en brottsling den tid som eljest kunde återstå för hans omvändelse och bättring; »Tanken härpå kan ej undgå att skaka känslan, och jag tillstår att den även hos mig framkallat en strid. Vi må dock ej glömma, att hjärtats förbättring, att en sann omvändelse till ånger och tro, icke kan av människan genom egna krafter åstadkommas, utan är ett nådeverk av Gud. som för utförandet av sin vilja ej behöver någon tid. Erfarenheten visar oss också, huru å ena sidan en lång levnad kunnat vara otillräcklig för en syndares omvändelse, under det å andra sidan någon gång. och det just då dödsstraffet skolat tillämpas, ångern slagit ned såsom en blixt, smältande och förkrossande det hårdaste hjärta. Frågan om den nödiga bättringstidens längd har till följd härav för mig förlorat sin betydelse såsom en grund för lagstiftningen, och med lugn lägger jag hennes avgörande i Guds hand.» Vad första kammarens majoritet ansåg om dödsstraffets vara eller icke vara kan inte anges i siffror, eftersom beslutet fattades med acklamation. Men protokollet ger ändock tydligt besked; talmannens proposition på bifall till utskottets hemställan besvarades med »talrika nej, blandade med ja», medan propositionen på avslag utföll med »talrika ja, blandade med nej». Talmannen förklarade ja ha varit övervägande, och ingen begärde votering. Utgången var säkerligen väntad.'^!
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=