153 Ett livslångt fängelsestraff i den förpestade omgivning som gemensamhetsfängelserna utgör, bryter ner människan, förhindrar en allvarlig hjärtats förbättring, menade Säve; »För min del måste jag därföre anse den grova förbrytare, som enligt lagens dom efter sann ånger och ordentlig dödsberedelse får lägga sitt huvud under bilan, vida lyckligare än den som, förskonad till livet, får tillfälle att . . . till en obestämd framtid uppskjuta sin bättring och, om han äntligen lösgives, beklagligtvis återfaller i samma brott.» Med en förlängd nådatid, om den försummas, följer nämligen ett förökat ansvar. »Gud är visserligen nådig mot varje syndare, som sig bättrar, men hans rättvisa eftergiver derföre icke de naturliga eller borgerliga straffen» sade Säve och hänvisade till att även den botfärdige rövaren på korset likväl fick med döden försona sitt brott mot det borgerliga samhället: »Vad som här uppfyller klyftan mellan rättens stränga fordran och den förbarmande kärleken, det är kristendomens lära om ett tillkommande och evigt liv. där alla här förekommande dunkelheter och motsägelser lösas.» Den som ej tror på ett odödligt liv personer ej funnes i första kammaren - tillhöra en övervunnen ståndpunkt, måste naturligtvis av mänsklighetskänsla vara emot dödsstraffet, eftersom det »upprycker trädet med roten och tillintetgör för den livdömde icke blott det närvarande utan ock det tillkommande och allt». Ej så den som har denna tro: »En kristen däremot, som tror på återlösningen genom Kristus, han finner däruti både ett rättfärdigande av dödsstraffet och ett humanitetsbevis av den förbarmande Kärleken, som går himmelsvitt utöver allt vad vi med vår stortaliga, missförstådda filantropi kunna åstadkomma.» Delsboprosten Lars Landgren kunde också vittna om hur föga själavården i fängelserna inverkade på de grova brottslingarna, livdömda fångar som återkommit till hans hemort, hade sannerligen ej varit förberedda för Guds rike. En av dem —»som var en fasa för hela församlinghade t. o. m. ursäktat sig med att hans uppförande egentligen var »särdeles menlöst i jämförelse med det leverne, som fördes på fästningen, där knytnävslag, sparkar och alla slags våldsamheter vore ett dagligt tidsfördriv». Landgren ansåg det »icke heller tillständigt att instämma i den agitation, varmed man nu vill gå rättvisans högste vårdare i förväg. - Säve utgick från att sådana utan anser övertygelsen därom en»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=