152 ken ligger så stor fara eller så stor brottslighet, må försonas med mildare straff. 'Men den, som själv och avsiktligt för sig tillintetgör villkoret för all vidare överenskommelse, försoning eller eftergift vid straffets utmätning i anseende till en like, i det han angriper och förstör själva hans jordiska tillvaro, han har i rättslig väg intet anspråk, att hans egen person skall skonas. Han har ådagalagt en så fördärvad vilja, att den svårligen annorlunda kan böjas än genom den överhängande faran att få lida just det onda, som han hos andra åstadkommit.» Save angrep den moderna straffteori som ville göra brottslingens förunderförstått: genom fängelsevistelse —till det första ända- bättring målet för straffet. Tankar som mött hos Kant och Boström, föras fram: »Men så kan det omöjligen vara i en rättvis lagstiftning. Det första ändamålet måste vara återställandet av den kränkta rätten i moraliskt såsom i juridiskt avseende. Ingen skall neka, att Guds helighet och rättvisa är förnärmad, och att den sedliga världsordningen är kränkt genom det grova brott som blivit förövat.» Brottslingen själv, menade Save, kan ej ge någon annan upprättelse än genom att »själv underkasta sig det onda och i dess fulla mått, som han själv tillfogat samhället eller någon dess del.» Först därigenom kommer han till en riktig känsla av sitt fördärv, till ånger och till innerlig åtrå, icke människors, utan Guds hjälp. Därigenom kommer han till bättring som den moderna teorins förespråkare avser, övers för. Vore bättringen i denna mening straffets förnämsta ändamål »så borde man släppa mördaren lös. åtminstone på försök, efter första tecken till ånger, vilken ofta följer omedelbart efter brottet. Men nu anser man sig även böra straffa och insätter brottslingen därföre i långvarigt fängelse. Men detta sker. säger man, dels för att säkrare förvissa sig om brottslingens bättring, dels för Statens säkerhet och för att avskräcka andra från samma brott. Således den avskräckelseteori. som man från början förkastat, den använder man på ett. såsom man tror. mildare men därföre även mindre verksamt sätt.» den bättring som Säve alltså avser med ordet. Den bättring har han ej mycket till Men bör inte ett kristligt samhälle visa barmhärtighet, frågar Säve: »Ja. så långt det är förenligt med allmän säkerhet, med hela samhällets välfärd och trygghet. Den enskilde både kan och bör överse även med rätt svåra tilltag av en broder, en like, enligt kristendomens lag, som bjuder att icke vedergälla ont med ont. Men om lagen, domaren, staten, som har att skydda det hela och som visserligen ej bär svärdet förgäves, bör utgå från medlidandets och icke fastmer från skuldens synpunkt, det är en annan fråga.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=