135 avge sin röst onnnlclbart efter detta föredrag. Men lian återkom till rättsgrundsatsen och sknlle därför, soin han alltid tänkt, rösta för straffets avskaffande. Här fanns ingen anledning att dröja. Visserligen sägs det ofta att sederna inom folket först måste mildras för att lagarna sedan skall kunna följa efter; men det lärer väl vara så, sade Hedlund, att »landets mest upplyste män måste på detta område gå den allmänna opinionen något i förväg för att. genom mildare lagar, återverka på sedernas förmildring». Till de uppmärksammade förfäktarna av dödsstraffets av^skaffande hörde också Blanche och C. F. Riddcrstad, likaså borgmästaren Rovin: alla tre hade ju tidigare i tal och skrift framträtt i ämnet. Skulle det upp lysta svenska folket verkligen ej vara moget för tlödsstraffets avskaffande när sådant för länge sedan kunnat ske i det oerhört okultiverade Toscana, frågade Blanche.<’0 Ridderstad framförde tanken att dödsstraffet är ett uttryck för klassorättvisorna i samhället: det är samhället som genom sina dåliga institutioner skapar brottslingen och sedan tar livet av honom. Vi måste besluta oss nu. dröjsmål kan kosta en brottslig livet, framhöll han oekså, en mening som delades av rådmannen A. V. Björek i Göteborg. Bland talarna för dödsstraffets avskaffande skall sist nämnas Lars Johan Hierta. Aftonbladets forne redaktör började med att erkänna att han, som tidigare röstat för dödsstraffets avskaffande, sedermera börjat tveka — »på grund av de upplysningar och den utredning ämnet i tal och skrift sedan dess erhållit». Ja, endast några dagar före debatten hade han varit tveksam. Anledningen hade framför allt varit de upplysningar som lämnats om mordens tilltagande under den period av Oscar I :s regering, då döds.straff ej verkställts. Ännu en vecka tidigare hade dessa uppgifter varit av den art att Hierta allvarligt övervägde alt rösta för dödsstraffets bibehållande. Under den sista veckan och under dagens debatt hade han dock kommit till insikt om att uppgifterna ej var så tillförlitliga, att de kunde förmå honom att »kasta över bord ett stort och viktigt önskningsmål, där det eljest har opinionen och tidsandan för sig». Han hade därför nu återkommit till sin första övertygelse. Det som därvid hade varit vägledande för honom—och även gjort det klart för honom att man ej hade anledning att dröja med reformen — var risken för justitiemord. Lika litet som Siljeström var han övertygad av De Geers försäkran att sådant ej händer i vårt land: »Inom den mänskliga tankens hela omfattning toide det nämligen icke givas någon föreställning, mera upprörande och fasansfull än
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=