134 jurister, fortsatte Siljeström med ord som man känner igen från Olivecronas bok, »som i allmänhet icke så lätt torde kunna glömma en vetenskaplig teori, för vars inhämtande och befästande de använt så mycken möda och så mycken skarpsinnighet». Hur lätt påverkas ej den stora okunniga allmänheten av sådant tal! För Siljeström var ett skäl av avgörande vikt: risken för justitiemord. De Geers lugnande försäkringar har ej övertygat honom. »Omock blott ett enda juridiskt mord är möjligt, så skall detta vara för mig tillräckligt skäl att helt och hållet fördöma dödsstraffet.» Han underströk vikten för framtiden av dagens beslut: »Om denna kammare ryggade tillbaka, så skulle ett sådant vacklande säkerligen för lång tid åberopas såsom ett skäl för frågans undanskjutande. Och han slutade med skarpa ord om den anda som enligt hans mening döljer sig bakom dödsstraffet: »Jag vet endast icke, vilketdera som mest sårar, vare sig mitt omdöme eller min känsla, antingen denna Statens kärlekslöshet, grymhet och hyckleri, som ligger till grund för hela denna lagstiftning, eller kyrkans bemödande att i detta fall. såsom i så många andra, helga Statens åtgöranden, även när dessa vittna om kärlekslöshet, grymliet och hyckleri, eller vetenskapens försök att med skenfagra skäl upphöja dessa samma saker till gällande teori; eller slutligen det blodiga skådespelet självt, som kastar en slagskugga av barbari över samhället.»59 I jämförelse med flertalet inlägg i debatten var Siljeströms anförande anmärkningsvärt fränt. Med »vetenskapen» avsåg han givetvis boströmianismen och dess företrädare i kammaren, Uppsalaprofessorn Sigurd Ribbing. Denne, som avlöste honom i talarstolen, blev ej heller svaret skyldig. S. A. Hedlund, som ju i Handelstidningen sedan länge följt abolitionisternas strävanden med sympati, tog upp ett av De Geers huvudargument: Om dödsstraffet vore ur rättslig synpunkt förkastligt, men det befunnes nödvändigt för samhällets nytta, måste nyttan vika för rätten. För De Geer själv stod det emellertid, som vi sett, klart att straffet i sig var ur rättslig synpunkt borttaget. Det förnekade Hedlund, men han såg å andra sidan ingen kollision mellan rättvisans krav och samhällsnyttan, blott man ordnade för brottslingarnas förbättrande på annat sätt än nu. Han medgav dock — att om han hade haft enbart samhällsnyttan för ögonen, skulle han efter åhörandet av justitiestatsministerns »ädla och upplysande föredrag» ha röstat för dödsstraffets bibehållande, om han hade varit tvungen att ännu ett belägg för De Geers förmåga att övertyga
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=