128 mig, sade han, »i övertygelsen om rättvisan i detta straff stå på en så säker grund, att jag anser icke kan för mig antagligen bevisas, att sådant kan ske utan skada för samhället». Den viktigaste frågan vore emellertid om straffet är nödvändigt. Här tog De Geer upp de slutsatser som brottsstatistiken berättigade till —det var ju från den som dödsstraffets motståndare till stor del hämtat sina bevis. Brottens antal i stort hade visserligen minskat betydligt under den senaste femårsperioden men antalet mord och mordförsök hade bibehållit sig oförändrat. Han hade i Olivecronas bok funnit uppgiften att antalet mord och viljadråp, som personer blivit sakfällda för under 1815, var det högsta dittills, i varje fall sedan 1832, nämligen 55. Han ville ej avgöra om detta berodde på tillfälliga orsaker, men »visst är, att den allmänna meningen i landet tillskrev dessa brotts tilltagande den gängse föreställningen att konung Oscar icke ville tillåta verkställigheten av något dödsstraff». Det är tydligt, fortsatte De Geer, att många av de i början av hans regering begångna brotten var av synnerligen grov beskaffenhet — därpå tyder ju, menade han, den omständigheten att när kung Oscar till följd av opinionens påtryckningar fann sig föranlåten att åter tillämpa dödsstraffet, måste han på ett enda år utfärda ej mindre än 19 dödsdomar. Resonemanget är —det må här inskjutas —ett exempel på hur man kan tolka statistik: av ett föregående kapitel har ju framgått att siffran blev så hög 1845 därför att kungen under 1844 uppskjutit avgörandet i en rad fall, där brottet i själva verket begåtts före hans regeringstid. De Geer ville nu ingalunda i siffrorna se något bevis för nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet men ännu mindre ville han i dem erkänna något bevis för motsatsen. En säker slutsats kunde man dock enligt De Geeer draga av statistiken: under de tre år som den nya strafflagen varit i kraft har vi »kommit så nära intill gränsen av dödsstraffets upphörande, att sannolikt ingen annan stat. som har dödsstraffet kvar, kommit denna gräns så nära» — De Geer åsyftade därmed ej dödsstraffets efterskänkande genom nåd utan dess ådömande genom domstol. Under åren 1865—67 hade sammanlagt 9 personer dömts till döden av hovrätterna, men HD endast fastställt dödsdomen för 3. För 2 hade nådeansökan avslagits, och De Geer redogjorde utförligt för de omständigheter föranlett Kungl. Maj :t att låta dessa två avrättningar —• bägge 1866 ^^ gå i verkställighet.Den ena av dessa fall gällde en person som mig icke böra övergiva densamma, om det som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=