127 antal åhörare där kunnat inrymmas, så skulle ändå icke någon plats stått tom. Även ett stort antal damer avhörde diskussionen ända tills sammankomsten kl. 10 på aftonen avslutades».s-i När debatten slutligen var över måste tidningen konstatera att den felbedömt andra kammarmajoritetens hållning. Som förut nämnts hade De Geer efter sitt anförande i första kammaren vid remissen till lagutskottet av Hasselrots motion fått, för att begagna hans egna ord i Minnena, »en sträng avstraffning» av hela den liberala falangen i pressen och riksdagen men med instämmande även av många konservativa; tidningen Fäderneslandet hade gått i spetsen.•'>''» Detta föranledde mig», fortsätter De Geer sin skildring: »att till frågans avgörande bereda mig till dess grundligare behandling, oeh jag höll därom i andra kammaren det längsta av alla mina riksdagstal, däruti jag med uttalande av även mitt hopp, att dödsstraffet utan betänklighet skulle inomen icke allt för avlägsen framtid kunna helt och hållet utstrykas ur vår lag, likväl fann, att vi med ledning av erfarenheten från andra länder, och dä vi så nyss hade inskränkt detsamma till ytterst få fall samt i tillämpningen till ännu färre, det vore skäl att något avvakta verkningarna härav, helst det vore sederna, som borde förmildra lagarna och icke tvärtom».s<^ De Geers anförande gjorde ett djupt intryck på åhörarna, det är från olika håll omvittnat.^" Vilken vikt regeringen själv tillmätte det framgår av att nästan alla dess ledamöter var närvarande från början till slut (AB 2/3, VLT 6/3). T.o.m. en så övertygad dödsstraffmotståndare som S. A. Hedlund erkände detta, se nedan s. 131. Men hans eget referat gör knappast rättvisa åt den »grundligare behandling», som han enligt sina egna ord ägnar frågan. Han förbigår också en reflexion i slutorden som på sitt sätt belyser hur lätt han trots allt såg på frågan om liv och död. De Geer anmälde inledningsvis att diskussionen ju ej kunde utgå från åsikten att dödsstraffet är otillåtligt eller samhället ovärdigt, eftersom det i alla fall fanns kvar i den militära strafflagen och i ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter. Vad frågan gäller är om dödsstraffet skall behållas eller avskaffas för mord. Först gäller det då att undersöka om detta strafff är rättvist i och för sig. De Geer anförde uttalanden av samtida rättslärde — (Ortolan, Franck, Haus) —som tillhörde dödsstraffets motståndare men dock uttalar den meningen att för överlagt mord, men också endast för detta fall, överskrider detta straff ej den absoluta rättvisans gräns. De Geer själv anslöt sig till deras ståndpunkt; jag finner
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=